Ja, efter att precis ha publicerat en anonym kommentar om hur man borde höra bådas version av en historia så blir jag att fundera lite. Det finns gott om människor i min ganska så direkta närhet som jag och mina ex. delar vänskap med, konstigt hur en del av dom kan lyssna på den enas version men inte den andres, och det kan väl vara ok men då ska man kanske inte ha så väldigt starka åsikter heller, eller? Jag är ju lite av den åsikten att vet man inte HELA sanningen så ska man nog inte ge mig så många "goda" råd. Visst är min sanning en annan än hans/deras men så är det ju för alla, kanske man ska lyssna på båda innan man bestämmer sig ändå, om man pusslar ihop båda versionerna så hittar man antagligen den "rätta" versionen av hela historien. Jag är absolut inte felfri och gör många misstag om och om igen men jag försöker så gott jag kan att dra lärdom av det även om det ibland tar tid.
Nu är det ett nytt år lika bra att försöka lägga det gamla bakom sig det här året bjuder med största sannolikhet på nya misstag, nya rätt, nya glädjeämnen och nya sorger. Det är en del av livet helt enkelt, jag har avslutat det gamla året med att "göra mig" singel igen och inlett det nya med skratt, tårar, kärlek och missnöje. Visst är det så att även om det var jag som tog steget ur vårt förhållande så gör det ändå ont, jag drömde om att äntligen hitta ro och det gjorde jag på sätt och vis men ändå inte. Våra gräl handlade nästan alltid om samma saker och varken jag eller han kunde ändra oss hur vi än försökte. Tomma löften, tomma ord och tomma ursäkter var allt vi hade kvar till slut, och det gör mig väldigt ont för det var inte min vision, inte hans heller tror jag. Men sättet det hela avslutades på lämnar en hel del att önska, utan respekt och med hårda ord och handlingar, från oss båda. han lyckades trigga igång mig när jag inte fick "som jag ville", dvs. en stunds lugn och ro när jag släppte "bomben" om att jag skulle flytta. Både han och jag hade nog mått bra av att få tänka över det hela var för sig och SEN pratat, men så blev det inte, förståeligt men ändå inte...
Nu ligger jag lågt ett tag, babysteps är det som gäller, skynda långsamt för bränt barn skyr elden även om drömmen om ett liv i lugn och ro tillsammans med en kärleksfull, kommunikativ, ömsint, icke alkoholiserad, icke sjukligt svartsjuk man inte har försvunnit. Fast jag måste erkänna att jag är trött, jag känner mig just och just för gammal för att fundera på att skaffa fler barn trots att jag egentligen skulle vilja ha fler, men att först bygga upp ett stabilt förhållande och sen börja fundera på barn tar ett par år, ett par år som jag inte har eftersom jag har så fruktansvärt svårt att bli gravid och tydligen ännu svårare att behålla barnet. Men skam den som ger sig, han finns där ute någonstans, MIN drömprins, min riddare på sin vita springare. =)
Så Gott Nytt År på er allesammans, det här är mitt år!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar