Det vi inte talar högt om...

Är det inte underligt hur vi människor är funtade egentligen? Jag klickade just på en en länk till en blogg som någon/några av mina FB-vänner kommenterat, den HÄR närmare bestämt. Det är (tror jag), av det lilla jag läst än så länge, ett sätt att bearbeta en hemsk upplevelse, en fruktansvärd period i hennes liv. Det som förvånar/irriterar/gör mig mållös är att en eller fler av dessa FB-vänner är de(n) samma som valde att vända mig ryggen när jag mådde som värst, när jag gick igenom den hemska perioden med xet. Den period när jag hade bestämt mig för att gå men inte kunde av olika anledningar, man kan givetvis ifrågasätta mina motiv och mina anledningar men jag anser fortfarande att jag gjorde klokt i att vänta.

Men hur kan det komma sig att man så länge man befinner sig på avstånd kan ha så starka åsikter och "tycka synd om" och "engagera" sig men så fort det kommer nära, tätt inpå så väljer man att blunda?! Inte nog med att man väljer att blunda utan man lägger allt vad sunt förnuft heter åt sidan och tar den misshandlandes parti, väljer att svälja allt han säger med hull och hår utan att en enda gång fråga sig "är det faktiskt rimligt det han säger?"

Visst har alla mynt 2 sidor och med all säkerhet är min historia om det hela vinklad ur mitt perspektiv men jag har i alla fall vett nog att INSE att jag är lika mycket bov i dramat som han var medan han å sin sida gärna leker martyr och talar vitt och brett om hur mycket fel han har gjort. MEN fråga hans "närmsta vänner" så kommer dom aldrig ha hört ett enda ord av det han för "allmänheten" stått och spytt ur sig, tvärtom så kommer dom ha fått höra en helt annan historia. En historia om hur egoistisk jag var, att jag aldrig lyfte ett finger, att allt jag gjort var att kosta honom pengar, att jag är en nymfoman som knullar runt med allt och alla, att jag är en ragata som bara bestämmer över allt och alla och så vidare... Hur kan JAG veta det här, ja allt är säkert inte sant som han påstås ha sagt, men ryktet går. Och nej man ska inte tro på ryktet, MEN efter att ha hört historier från honom om ALLA som korsat hans väg så vet jag allt för väl hur hans psyke funkar för att tro att det inte skulle finnas ett uns sanning i det jag hört.

Dessutom tror jag att många skulle bli förvånade om jag talade om allt jag hört honom berätta för mig, han har åsikter om alla och deras handlingar (och det har väl dom flesta) men i hans värld är det bara han som inte har gjort något fel, bara han som ÄR rätt. Jag skulle kunna fylla ett flertal A4-ark med hans historier och jag har vart frestad ett par ggr, bara för att se hur hans "nära vänner" skulle reagera på hans egentliga åsikter om dom, men jag har svårt att tro att hans olycka skulle få mig att må bättre.

Nå, åter till rubriken nu då, finns det någon som kan förklara för mig hur man tänker när man vänder en misshandlad ryggen för sin egen rädslas skull. En av dom som gjorde det var en kvinna som själv levt i ett likadant förhållande, hon var till en början stöttande och rådde mig att ge mig av så fort som möjligt, hon skulle till och med hjälpa mig om det behövdes men när det kom till kritan så hette det att "det var för obehagligt att veta att jag skulle lämna honom när inte han själv visste det". Alltså valde kvinnan att vända ryggen till, ja mot mig i alla fall, för xets rygg la hon armen om!? Men det pratar vi inte högt om...