Usch vad jag slarvar med att skriva här, undrar varför egentligen... Jag får oftast ett helt annat perspektiv på saker och ting när jag väl kommer mig för att skriva av mig, ett bättre perspektiv, eller åtminstone lite lugn och ro i mitt huvud.
Mycket är det som har hänt vilket resulterar i ett MYCKET rörigt huvud, en nedstämd sambo och massor av tårar och ont i magen. Men visst finns det glädjestunder också, som tex. när J kommer hem efter att ha vart borta nästan 9-10 timmar, för hur underbart är inte såna små vardagliga ting. Sånt som många tar för givet, hur ljuvligt är det inte att kunna säga "Snäll du kan du ta ut soporna när du går?"... Ja mitt i allt trassel finns det stunder av lycka, glädje och trygghet ändå. =)
För att ta ett exempel, för ungefär en månad sen kom jag underfund med att jag för första gången på ca. 3½ års tid vaknar och mår riktigt bra från början, äntligen har jag fått tid och möjlighet och ork och vilja att försöka läka mina sår. Jag har en lång väg att gå men det tar sig, sakta men säkert. Men, ja det tycks alltid finnas ett men *suck*, hur hanterar man ett svek? Om det nu ens kan betraktas som ett svek, känner mig vilsen och som vanligt känns det som om allt var bara mitt fel från början, för OM jag inte hade gjort si eller så, och OM jag hade sagt så istället för si, osv osv... Men jag kan väl inte rå för vad andra säger, eller?! Känner mig mest förbryllad, jag önskar att det här inte skulle påverka vår relation men hur ska jag någonsin kunna lita på personen i fråga till 110% igen när jag nu vet att det kommer tillbaks bakom ryggen på mig. Ha för all del en åsikt, MEN ge mig den personligen, låt det inte ta omvägar för det blir så lätt fel.
Och så har vi lilleman, ja vad finns att säga. Gråten stockar sig bara jag tänker på det, hur kan en människa vara så egocentrisk och genuint elak att man straffar sin egen son? För hur man än vrider och vänder på alla fel som begåtts av båda parter så är det i slutändan lilleman som lider, HAN har rätt till båda sina föräldrar är det så jävla svårt att förstå?! Jag har lust att gapa och skrika, slå och riva, gråta och böna, men till vilken nytta, nej man håller sina vänner nära och fienden ännu närmre. Om nu det skulle göra nån nytta...
Nähä, nu ska denna donna ge sig ut på dom slirhala vägarna som inte är alldeles moddiga och dolt hala, tacka vet jag snöiga vägar där man vet att det är halt. =P
Sköt om er allesammans, kramen
