Har precis lagt ut lilleman i vagnen för att sova så nu sitter jag här i soffan och slappar en stund. Kan knappt tro att det är sant! Det som för några år sen kändes som en omöjlighet, lyckan vet knappt nån gräns.
Lillan kommer hit idag fast det inte är min vecka! =D
Vi ska baka till lillemans dop nästa söndag och det betyder mycket för mitt mammahjärta att hon vill vara med <3
fredag 21 februari 2014
måndag 10 februari 2014
Kakmonster...
Jag älskar kakor, tårtor, bullar och annat gott och det syns på mig ;)
 |
| Kladdiga chokladtårtor med karamelliserad mjölk mellan och på =P |
Förlossningsberättelse del 2
Som sagt så blev vi hemskickade den 10/12 av doktor M.K efter induktionsförsöket dagen innan. Både jag, Magnus och BM blev som frågetecken, hur 17 kunde han skicka hem mig i det skicket jag befann mig?! Men så blev det, för enligt honom var Junior inte så stor det kunde han tydligen se på ett par meters håll när jag låg under täcket och han hade inte undersökt mig sedan 27/11, och mitt övriga mående var då rakt inte så illa han hade minsann sett kvinnor som betydligt mer svullna än jag. Han försvann ut ur rummet lika fort som han kommit in, jag pratade med BM när vi höll på att plocka ihop, igen, och sa att vi hade ju i alla fall en UL-tid på torsdagen, samma vecka, den 12/12 så han fick väl göra en ny bedömning av storleken då om inte annat.
Dagen efter, den 11/12, på em ringde en ssk från gyn och ställde in mitt UL! Doktor M.K ansåg inte att det var nödvändigt att göra det eftersom han i alla fall hade bokat den tiden från början bara för att se åt vilket håll Junior låg. Förbannad och gråtfärdig försökte jag få behålla den tiden men icke då.
Ytterligare en dag förflöt och på torsdag kväll märkte jag till min förvåning, lycka och nervositet att jag hade blött lite under dagen, inte klarrött utan lite mer som gammalt blod, jag ringde BB i hopp om att få komma in och att det faktiskt satt igång nu! Men först fick jag en förvirrad BM i örat som sa "Men Jenny, kommer du ihåg att du fött barn för ett litet tag sen?"
"Eeeeh... Nej det har jag inte jag är höggravid, du förväxlar mig nog med den andra Jenny Herrgård som fick barn för några veckor sedan"
Lite roligt var det allt! =P
Nå, ingen idé att åka i alla fall, hon trodde att det berodde på alla undersökningar osv. vi skulle återkomma om jag fick värkar, dessutom skulle vi ju i alla fall komma in på måndag igen, den 16/12. Det hade jag inte en aning om eftersom ingen talat om det för varken mig eller Magnus så det var ju tur att jag ringde in då...
Helgen förflöt i snigelfart men så kom äntligen måndagen, återigen in till BB och till intagsrummet för undersökning. Hade tur och fick en sympatisk och snäll BM tack och lov, blodprover togs, igen, CTG-kurvan var fin men inga sammandragningar. Efter en stund kom doktor A.K in och meddelade att vi kunde åka hem! Att vadå???? Nej nu jäklar, jag har väl aldrig känt mig så liten och överkörd, jag försökte få en förklaring och enligt henne så var ju Junior inte så stor och min kropp skulle antagligen inte reagera önskvärt på medicinen den här gången heller eftersom det fortfarande inte skett någon förändring på livmodertappen så det var bara att åka hem. Jag blev irriterad och talade om för henne vad jag tyckte om att man först stressar upp mig över hur stor Junior måste vara för att jag har grav. diabetes och när man fått mig orolig över det ja då är det annat ljud i skällan, jag talade om att nu fick hon minsann göra ett UL för att uppskatta hur stor han var! Nej det gick inte för sig, för desto större han var desto större var risken för en felbedömning. BM uppfattade i alla fall mitt humör, oro och mående och lyckades i alla fall få doktor A.K att känna på magen och göra en hastig bedömning, eftersom Junior hade så mycket rum att röra sig på så höll hon med i BMs bedömning om att han troligtvis vägde 4kg kanske något under. Men hem fick vi åka igen, trots att jag hade graviditetsdiabetes, foglossning, samlade vätska i kroppen, hade det psykiskt tungt och knappt kunde röra mig. Snacka om bakslag!!! Vi fick en ny tid till måndagen efter igen, den 23/12 i v. 41+0
Det var bara att hålla modet uppe, min värld hade krympt till sängen (som jag var tvungen att fylla med kuddar för att kunna sova jag hade inte mindre än minst 8 kuddar! var Magnus fick plats vet jag baske mig inte) soffan och toaletten, min kropp höll liksom inte för mer. Eller jo men bara korta stunder, det märktes allt för väl vid BB-besöken, jag låg flera dagar efter att ha "ansträngt" mig så pass mycket. =/
På kvällen den 22/12 låg jag och M i sängen och pratade om hur vi ville ha det den här gången, för nu tänkte jag INTE åka hem en gång till. Vi kom fram till att enda möjligheten till att jag ens skulle överväga att ta cytotec igen vore om det skett något drastiskt med livmodertappen i annat fall fick dom snitta mig vare sig dom ville eller inte...
När vi kom in på måndagen så fick vi komma direkt in på ett rum, det lugnade mig en aning eftersom det tydde på att dom inte tänkte skicka hem oss utan bebis denna gång. BM A kom och skulle sätta en kanyl så hon kunde ta blodprover och ge ev. mediciner. Hon ville sätta den mitt på armen så jag skulle slippa få den i ett böjveck eller i handen så det inte skulle göra så ont när jag rörde mig. Hon verkade lite smått nervös och fumlade tyckte jag, men hon fick "gräva" på en liten stund i armen, dock fick hon aldrig fatt i nån ven så jag fick be henne sluta när det gjorde allt för ont och blev obehagligt så hon fick sätta den i armvecket i alla fall. Medan BM grötade runt i armen på mig så åkte M iväg till jobbet för att göra det sista innan han skulle bli hemma lääänge den här gången. Medan han var borta och BM tog blodproverna så frågade jag hur planen såg ut för mig och hon sa att det fick doktorn bestämma, då blev jag ju tvungen att fråga vilken doktor som fanns på plats. Jag höll tummarna för att det inte skulle vara doktor A.K för jag hade hört att det kunde vara svårt att övertala henne till snitt, men döm om min förvåning och lycka när BM sa att det var doktor M.N som fanns på plats! Herregud mitt hjärta jublade och jag kastade mig på telefonen och skicka ett sms till M som också blev överlycklig!
M kom tillbaks efter bara 15-20 min bara och en liten stund efter att han kom tillbaks kom doktor M.N in och sa att visst är det bästa både för barnet och mamman att få komma "rätt" väg men inte till vilket pris som helst, nu är det bästa alternativet kejsarsnitt. Jag tror att både jag och M blev väldigt lättade och rädda på samma gång. Doktor M.N tyckte även att hans kollegor hade skött det hela väldigt dåligt eftersom jag hade diabetes, hade foglossning, samlade vätska i kroppen och mådde allmänt dåligt, dom borde aldrig ha väntat så länge och det borde aldrig ha gjorts mer än ett försök med cytotec när det uppenbart inte gav nånting alls. Han frågade till och med om det var vi som begärt att få cytotec, han blev nästan förvånad när vi sa nej...
Nå det bestämdes att vi skulle vänta till efter kl. 13 eftersom jag hade ätit frukost och man var tvungen att vart fastande i minst 6h. Eftersom jag var så nervös så kom anestesiläkaren och pratade med oss innan och han förklarade att det var ungefär som att få en epiduralbedövning och om man hade otur var han tvungen att sticka 2ggr men att han efter första försöket brukade bedöva. Jag fick honom att lova att ge mig lugnande om paniken kom, det är ju förståeligt att det inte är något dom vill/brukar ge men jag var så hiskeligt rädd för att få panik.
Vid 13.30-tiden kom BM A och hämtade oss, M och hon rullade iväg med mig ner till OP. Väl där inne fick jag gå in i salen medan M och BM A gick för att byta kläder. Jag fick klättra upp på britsen och lägga mig ner på sidan men så fort anestesiläkaren kom fick jag sätta mig upp igen för han trodde att det skulle vara lättare. Efter det minns jag bara fragment mer eller mindre. Jag minns att det hela salen fylldes med massor av människor, sköterskor, barnläkaren (underbara doktor C "S" J! ), doktor M.N, BM A och förstås min klippa, Magnus! <3
Jag kommer ihåg att anestesiläkaren började sticka mig i ryggen, att mina tårar började rinna för att det var obehagligt och jag var rädd, jag minns också att många händer klappade på mig och många röster som försökte trösta och tala om vad duktig jag var. Läkaren fick be mig räta på ryggen eftersom han inte hittade rätt, jag vet inte hur många ggr jag fick bedövning eller hur många ggr han försökte hitta rätt i ryggen på mig, jag tror att det var på försök nr 4 eller 5 som jag var på vippen att be dom söva mig istället eftersom jag mådde illa och vara nära paniken men just då kände jag hur det ryckte till i vänster ben och han hade äntligen hittat rätt, halleluja! Jag kommer också ihåg att jag fick lägga mig ner och lägga armarna i nåt slags stöd, att jag sa till att dom fick sätta upp ett enormt skynke för jag ville inte se och ville inte att M skulle få se nåt heller, men först kollade anestesiläkaren att jag var bedövad. Skynket kom upp och sen gick allt väldigt fort, jag minns att jag hörde ett sörplande ljud och det var fostervattnet som sögs ur mig, sen minns jag att doktor M.N sa "Det här hade aldrig gått!" jag minns att skräcken satte klorna i mig när jag inte hörde nåt skrik, M försvann från min sida och jag kunde höra barnläkaren säga att han var stor men fin. En ssk uppfattade min skräck och försäkrade mig om att han levde och mådde bra, i samma stund hörde jag ett svagt pirrande och M kom med en inlindad, underbar liten varelse! Min lycka var fullkomlig, dom rundaste kinder jag nånsin sett, det ljuvligaste lilla pirrande utan att han öppnade munnen, jag pratade med honom, smekte hans lilla panna och försäkrade honom att mamma var här, jag fick tom pussa på honom och när han hörde min röst blev han lugnare. Kl. 14:07 den 23/12 2013 föddes vår älskade och efterlängtade son på ÅCS <3
Jag kommer ihåg att anestesiläkaren hade sagt att man kunde börja må illa och precis som jag började känna mig extremt trött (vanligt efter snittet) och skulle säga till M att dom kunde gå upp svepte illamåendet över mig som en våg på ett stormade hav, jag lyckades förmedla att jag mådde illa och fick medicin för det när nästa biverkning kom, jag kunde inte andas. Nu fick jag panik! Jag ville inte att M skulle behöva se mig sån och tror att jag lyckades förmedla att jag ville att dom skulle gå samtidigt som en ssk försökte få mig att andas lugnt och koncentrera mig på det. Efter att ha fått ännu mer medicin mot illamåendet lugnade det ner sig alltihop tack och lov. M hade gått upp med BM A och vår son till BB-avd och själv rullades jag iväg till uppvaket. Men det är en helt annan historia =)
Dagen efter, den 11/12, på em ringde en ssk från gyn och ställde in mitt UL! Doktor M.K ansåg inte att det var nödvändigt att göra det eftersom han i alla fall hade bokat den tiden från början bara för att se åt vilket håll Junior låg. Förbannad och gråtfärdig försökte jag få behålla den tiden men icke då.
Ytterligare en dag förflöt och på torsdag kväll märkte jag till min förvåning, lycka och nervositet att jag hade blött lite under dagen, inte klarrött utan lite mer som gammalt blod, jag ringde BB i hopp om att få komma in och att det faktiskt satt igång nu! Men först fick jag en förvirrad BM i örat som sa "Men Jenny, kommer du ihåg att du fött barn för ett litet tag sen?"
"Eeeeh... Nej det har jag inte jag är höggravid, du förväxlar mig nog med den andra Jenny Herrgård som fick barn för några veckor sedan"
Lite roligt var det allt! =P
Nå, ingen idé att åka i alla fall, hon trodde att det berodde på alla undersökningar osv. vi skulle återkomma om jag fick värkar, dessutom skulle vi ju i alla fall komma in på måndag igen, den 16/12. Det hade jag inte en aning om eftersom ingen talat om det för varken mig eller Magnus så det var ju tur att jag ringde in då...
Helgen förflöt i snigelfart men så kom äntligen måndagen, återigen in till BB och till intagsrummet för undersökning. Hade tur och fick en sympatisk och snäll BM tack och lov, blodprover togs, igen, CTG-kurvan var fin men inga sammandragningar. Efter en stund kom doktor A.K in och meddelade att vi kunde åka hem! Att vadå???? Nej nu jäklar, jag har väl aldrig känt mig så liten och överkörd, jag försökte få en förklaring och enligt henne så var ju Junior inte så stor och min kropp skulle antagligen inte reagera önskvärt på medicinen den här gången heller eftersom det fortfarande inte skett någon förändring på livmodertappen så det var bara att åka hem. Jag blev irriterad och talade om för henne vad jag tyckte om att man först stressar upp mig över hur stor Junior måste vara för att jag har grav. diabetes och när man fått mig orolig över det ja då är det annat ljud i skällan, jag talade om att nu fick hon minsann göra ett UL för att uppskatta hur stor han var! Nej det gick inte för sig, för desto större han var desto större var risken för en felbedömning. BM uppfattade i alla fall mitt humör, oro och mående och lyckades i alla fall få doktor A.K att känna på magen och göra en hastig bedömning, eftersom Junior hade så mycket rum att röra sig på så höll hon med i BMs bedömning om att han troligtvis vägde 4kg kanske något under. Men hem fick vi åka igen, trots att jag hade graviditetsdiabetes, foglossning, samlade vätska i kroppen, hade det psykiskt tungt och knappt kunde röra mig. Snacka om bakslag!!! Vi fick en ny tid till måndagen efter igen, den 23/12 i v. 41+0
Det var bara att hålla modet uppe, min värld hade krympt till sängen (som jag var tvungen att fylla med kuddar för att kunna sova jag hade inte mindre än minst 8 kuddar! var Magnus fick plats vet jag baske mig inte) soffan och toaletten, min kropp höll liksom inte för mer. Eller jo men bara korta stunder, det märktes allt för väl vid BB-besöken, jag låg flera dagar efter att ha "ansträngt" mig så pass mycket. =/
På kvällen den 22/12 låg jag och M i sängen och pratade om hur vi ville ha det den här gången, för nu tänkte jag INTE åka hem en gång till. Vi kom fram till att enda möjligheten till att jag ens skulle överväga att ta cytotec igen vore om det skett något drastiskt med livmodertappen i annat fall fick dom snitta mig vare sig dom ville eller inte...
När vi kom in på måndagen så fick vi komma direkt in på ett rum, det lugnade mig en aning eftersom det tydde på att dom inte tänkte skicka hem oss utan bebis denna gång. BM A kom och skulle sätta en kanyl så hon kunde ta blodprover och ge ev. mediciner. Hon ville sätta den mitt på armen så jag skulle slippa få den i ett böjveck eller i handen så det inte skulle göra så ont när jag rörde mig. Hon verkade lite smått nervös och fumlade tyckte jag, men hon fick "gräva" på en liten stund i armen, dock fick hon aldrig fatt i nån ven så jag fick be henne sluta när det gjorde allt för ont och blev obehagligt så hon fick sätta den i armvecket i alla fall. Medan BM grötade runt i armen på mig så åkte M iväg till jobbet för att göra det sista innan han skulle bli hemma lääänge den här gången. Medan han var borta och BM tog blodproverna så frågade jag hur planen såg ut för mig och hon sa att det fick doktorn bestämma, då blev jag ju tvungen att fråga vilken doktor som fanns på plats. Jag höll tummarna för att det inte skulle vara doktor A.K för jag hade hört att det kunde vara svårt att övertala henne till snitt, men döm om min förvåning och lycka när BM sa att det var doktor M.N som fanns på plats! Herregud mitt hjärta jublade och jag kastade mig på telefonen och skicka ett sms till M som också blev överlycklig!
M kom tillbaks efter bara 15-20 min bara och en liten stund efter att han kom tillbaks kom doktor M.N in och sa att visst är det bästa både för barnet och mamman att få komma "rätt" väg men inte till vilket pris som helst, nu är det bästa alternativet kejsarsnitt. Jag tror att både jag och M blev väldigt lättade och rädda på samma gång. Doktor M.N tyckte även att hans kollegor hade skött det hela väldigt dåligt eftersom jag hade diabetes, hade foglossning, samlade vätska i kroppen och mådde allmänt dåligt, dom borde aldrig ha väntat så länge och det borde aldrig ha gjorts mer än ett försök med cytotec när det uppenbart inte gav nånting alls. Han frågade till och med om det var vi som begärt att få cytotec, han blev nästan förvånad när vi sa nej...
Nå det bestämdes att vi skulle vänta till efter kl. 13 eftersom jag hade ätit frukost och man var tvungen att vart fastande i minst 6h. Eftersom jag var så nervös så kom anestesiläkaren och pratade med oss innan och han förklarade att det var ungefär som att få en epiduralbedövning och om man hade otur var han tvungen att sticka 2ggr men att han efter första försöket brukade bedöva. Jag fick honom att lova att ge mig lugnande om paniken kom, det är ju förståeligt att det inte är något dom vill/brukar ge men jag var så hiskeligt rädd för att få panik.
Vid 13.30-tiden kom BM A och hämtade oss, M och hon rullade iväg med mig ner till OP. Väl där inne fick jag gå in i salen medan M och BM A gick för att byta kläder. Jag fick klättra upp på britsen och lägga mig ner på sidan men så fort anestesiläkaren kom fick jag sätta mig upp igen för han trodde att det skulle vara lättare. Efter det minns jag bara fragment mer eller mindre. Jag minns att det hela salen fylldes med massor av människor, sköterskor, barnläkaren (underbara doktor C "S" J! ), doktor M.N, BM A och förstås min klippa, Magnus! <3
Jag kommer ihåg att anestesiläkaren började sticka mig i ryggen, att mina tårar började rinna för att det var obehagligt och jag var rädd, jag minns också att många händer klappade på mig och många röster som försökte trösta och tala om vad duktig jag var. Läkaren fick be mig räta på ryggen eftersom han inte hittade rätt, jag vet inte hur många ggr jag fick bedövning eller hur många ggr han försökte hitta rätt i ryggen på mig, jag tror att det var på försök nr 4 eller 5 som jag var på vippen att be dom söva mig istället eftersom jag mådde illa och vara nära paniken men just då kände jag hur det ryckte till i vänster ben och han hade äntligen hittat rätt, halleluja! Jag kommer också ihåg att jag fick lägga mig ner och lägga armarna i nåt slags stöd, att jag sa till att dom fick sätta upp ett enormt skynke för jag ville inte se och ville inte att M skulle få se nåt heller, men först kollade anestesiläkaren att jag var bedövad. Skynket kom upp och sen gick allt väldigt fort, jag minns att jag hörde ett sörplande ljud och det var fostervattnet som sögs ur mig, sen minns jag att doktor M.N sa "Det här hade aldrig gått!" jag minns att skräcken satte klorna i mig när jag inte hörde nåt skrik, M försvann från min sida och jag kunde höra barnläkaren säga att han var stor men fin. En ssk uppfattade min skräck och försäkrade mig om att han levde och mådde bra, i samma stund hörde jag ett svagt pirrande och M kom med en inlindad, underbar liten varelse! Min lycka var fullkomlig, dom rundaste kinder jag nånsin sett, det ljuvligaste lilla pirrande utan att han öppnade munnen, jag pratade med honom, smekte hans lilla panna och försäkrade honom att mamma var här, jag fick tom pussa på honom och när han hörde min röst blev han lugnare. Kl. 14:07 den 23/12 2013 föddes vår älskade och efterlängtade son på ÅCS <3
Jag kommer ihåg att anestesiläkaren hade sagt att man kunde börja må illa och precis som jag började känna mig extremt trött (vanligt efter snittet) och skulle säga till M att dom kunde gå upp svepte illamåendet över mig som en våg på ett stormade hav, jag lyckades förmedla att jag mådde illa och fick medicin för det när nästa biverkning kom, jag kunde inte andas. Nu fick jag panik! Jag ville inte att M skulle behöva se mig sån och tror att jag lyckades förmedla att jag ville att dom skulle gå samtidigt som en ssk försökte få mig att andas lugnt och koncentrera mig på det. Efter att ha fått ännu mer medicin mot illamåendet lugnade det ner sig alltihop tack och lov. M hade gått upp med BM A och vår son till BB-avd och själv rullades jag iväg till uppvaket. Men det är en helt annan historia =)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)