Men för fan!

Ibland undrar jag hur folk tänker!?!
"Åh jag vet inte vilken skötväska som är snyggast!" "Nej jag tänker inte ha något färgglatt i min bebis rum, tycker det är så fult och passar inte min inredning" "Alltså kan man äta rödvinssås/frysta bär/fetaost osv.?" "Jag bara MÅSTE ha en sån där vagn med minst 3 olika suffletter, man vill ju kunna byta efter mode" 

Va i helvete rent ut sagt! En baby är inte en accessoar!!! Känns som om det är många yngre som skaffar barn för att det är så coolt och för att man ska kunna lägga upp bilder på hur perfekt man har det i livet. Babyn ska matcha inredningen som ska vara helvitt, gud nåde om det råkar smita in lite färg någonstans.

Kanske inte ska kasta sten i glashus, jag lägger också upp bilder ofta, och har liksom många andra mycket vitt i inredningen. MEN det är inget som Charlie ska behöva lida för, hans rum är absolut ingen "inredningsdröm" i vitt med alla leksaker noga undanstoppade, herregud man ska vara glad om man ens orkar bry sig om att plocka upp leksakerna ett gånger i veckan. Hemma hos oss bor det människor och det syns.
Och givetvis sätter jag inte på mina barn kläder som jag tycker är fula, men det händer att dom har fläckar (och jag tycker verkligen att det ser slarvigt och hemskt ut med lortiga barn!) men dom måste ju få leka och röra sig! Och inte behöver kläderna heller matcha vare sig inredning eller våra kläder (utom vid speciella tillfällen så som proffsfotografering tex)


Inte heller har jag mycket till övers för dom som redan nu säger "Men oj vad stor du är! Hur ska du klara dig ända till oktober?"
Jag är väl medveten om hur stor jag är, och ja vad vi vet så är det "bara" EN bebis i magen. Nej jag äter inte för två inte heller lever jag på kakor och godis. Det händer att jag äter efterrätt, godis, kaka, tårta osv. men långt ifrån lika mycket som jag gjorde förut, Jag kan äta en halv kaka och vara nöjd med det tex.

Så det var nog slutet på dagens klagomur, tack för uppmärksamheten =D

Smulan

Hjärtat slår och lilla smulan lever, ska dock på koll igen den 30/3 igen pga fortsatta blödningar till synes utan orsak.
Undrar om den här graviditeten kommer att bli lika tung, jag hoppas inte men å andra sidan har jag sämre utgångsläge nu än vad jag hade med Charlie. Fast det behöver ju inte betyda nåt förstås, i vilket fall som så kommer det att vara värt det. Varenda liten sekund <3

Det sista som överger en?

Är hoppet det sista som överger en? Här pendlar jag mellan hopp och förtvivlan, för lite blod för ett missfall men för mycket för att smulan ska ha överlevt... Eller? Trots att jag VET att man KAN blöda OCH vara gravid så har jag liksom aldrig placerat mig själv där. Visst hoppas jag, samtidigt som mitt förnuft säger något annat, jag letar symtom hela tiden. "Visst ömmar brösten!? Mina fötter blev SÅ mycket bättre bara jag började blöda... Men visst är det ju samma växtvärk som jag hade med C!? Men jag är ju trött hela tiden, precis som man brukar i början... "
Hopplöst känns det, en evighet kvar till nästa torsdag och gynundersökningen, en vecka, 6 dagar 21 timmar och 17 minuter innan vi får veta om det finns en smula eller inte.... Jag tror jag vågar hoppas en liten smula...

På ett...

halvsunkigt hotell i Grisslehamn fick jag missfall, lilla smulan kommer aldrig att få se dagens ljus. Älskad och efterlängtad trots sin ringa "ålder" <3

Hel?

Nu är jag så hel jag någonsin kommer att bli säger doktorn. Hur 17 kan han veta det?! Bara för att jag fysiskt är så hel jag någonsin kommer att bli så betyder inte det att jag är hel, jag är fortfarande bitter och tycker att det är orättvist!
Bitter på mig själv för att jag inte bad den jäveln dra åt helvete vid första slaget, bitter på dom som skulle finnas där och stötta mig men istället valde att "lägga näsan i blöt" och gotta sig i mitt elände. Men framför allt bitter på idioten som ansåg att han hade rätt att slå och trakassera mig, alla blåmärken är borta och axeln är så nära hel som den kan komma igen, men själen då!?

Samtidigt kan jag ju inte låta bli att tänka på att jag nog aldrig träffat Magnus om det inte vore för att jag stod ut så länge som jag gjorde... Jag hade ju bestämt mig redan då, ja när jag och M började umgås i december 2011. Och tro det eller ej men dom första månaderna så var det just så det var, umgänge, inget annat.

Så kanske det är dags att sluta älta det förflutna?! Det säga att varje stund man ältar det förflutna är en stulen stund från framtiden, och så kan det ju vara, men ändå vill tankarna gärna vandra ibland. Och nästan alltid alltid slutar det på samma sätt, med ett stort leende och ett plåster på hjärtat vid namn Magnus. <3

Så nu får vi se vad det här året bär med sig för utmaningar =)

Ingen jul...

Nej den är inställd i år igen, renoveringarna ligger nog på sin sluttamp men det räcker inte. Tiden räcker inte till, precis som för alla andra som fixar och renoverar så drar det ut på tiden. Nå huvudsaken är att slutresultatet blir bra, och SNART kan vi duscha hemma igen :D

Själv är jag inne på 3:de veckan med en helvetesförkylning, feber till och från betyder att ögonen inte funkar som dom ska. Ända sen jag var liten har jag fått "såpaögon" vid feber och så även nu, febernedsättande funkar en stund i alla fall, så pass att vi slipper bo i en svinstia typ. Tur att C är så snäll <3
Operation nr av axeln har genomförts och läkaren hyser förhoppningar om att jag ska bli fullt återställd, jag också till en början ( i vanlig ordning) Jag har skött mig exemplariskt enligt dom råd jag fått och faktiskt slutat göra allt "tungt" när jag känt att det blivit för mycket. Tyvärr har det dom senaste veckorna känts tokigt, det kommer helt oförhappandes en skärande smärta genom hela axeln och armen och gör så pass ont att jag t.o.m får svårt att andas. JÄVLA SKIT!!! Jag hoppas för allt i världen att det bara är musklerna som försöker anpassa sig och krampar. Annars känns det hopplöst, det blir inte fler OP nu, har dom inte kunnat fixa det på 3 ggr så lär dom inte kunna göra något åt det heller.

På förekommen anledning...

så vill jag bara förtydliga att min (styv)pappa aldrig har slagit mig, han har aldrig burit hand på mig, misshandlat mig eller på annat sätt åsamkat mig smärta....