Är hoppet det sista som överger en? Här pendlar jag mellan hopp och förtvivlan, för lite blod för ett missfall men för mycket för att smulan ska ha överlevt... Eller? Trots att jag VET att man KAN blöda OCH vara gravid så har jag liksom aldrig placerat mig själv där. Visst hoppas jag, samtidigt som mitt förnuft säger något annat, jag letar symtom hela tiden. "Visst ömmar brösten!? Mina fötter blev SÅ mycket bättre bara jag började blöda... Men visst är det ju samma växtvärk som jag hade med C!? Men jag är ju trött hela tiden, precis som man brukar i början... "
Hopplöst känns det, en evighet kvar till nästa torsdag och gynundersökningen, en vecka, 6 dagar 21 timmar och 17 minuter innan vi får veta om det finns en smula eller inte.... Jag tror jag vågar hoppas en liten smula...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar