Nej den är inställd i år igen, renoveringarna ligger nog på sin sluttamp men det räcker inte. Tiden räcker inte till, precis som för alla andra som fixar och renoverar så drar det ut på tiden. Nå huvudsaken är att slutresultatet blir bra, och SNART kan vi duscha hemma igen :D
Själv är jag inne på 3:de veckan med en helvetesförkylning, feber till och från betyder att ögonen inte funkar som dom ska. Ända sen jag var liten har jag fått "såpaögon" vid feber och så även nu, febernedsättande funkar en stund i alla fall, så pass att vi slipper bo i en svinstia typ. Tur att C är så snäll <3
Operation nr av axeln har genomförts och läkaren hyser förhoppningar om att jag ska bli fullt återställd, jag också till en början ( i vanlig ordning) Jag har skött mig exemplariskt enligt dom råd jag fått och faktiskt slutat göra allt "tungt" när jag känt att det blivit för mycket. Tyvärr har det dom senaste veckorna känts tokigt, det kommer helt oförhappandes en skärande smärta genom hela axeln och armen och gör så pass ont att jag t.o.m får svårt att andas. JÄVLA SKIT!!! Jag hoppas för allt i världen att det bara är musklerna som försöker anpassa sig och krampar. Annars känns det hopplöst, det blir inte fler OP nu, har dom inte kunnat fixa det på 3 ggr så lär dom inte kunna göra något åt det heller.
tisdag 16 december 2014
onsdag 30 juli 2014
På förekommen anledning...
så vill jag bara förtydliga att min (styv)pappa aldrig har slagit mig, han har aldrig burit hand på mig, misshandlat mig eller på annat sätt åsamkat mig smärta....
måndag 14 juli 2014
Hat
Att tre små bokstäver kan ta så stor plats, kanske är det för att jag tillåter dom att göra det men ibland är det svårt att vara så där klok och tänka "Cést la vie" och vara som en gås och bara låta det rinna av.
Min axel är trasig och gör så in i helvete ont, varje dag, varje timme, varje minut gör den sig påmind. För all del så verkar det ligga i generna det här med trasiga axlar men när både fysio och orto säger sig tro att det inte kan ha hänt utan yttre våld så som ett fall eller dyl. (läs: blivit slagen mellan dörren och karmen) så tror jag dom, helt enkelt för att jag inbillar mig att deras långa fina utbildningar faktiskt lärt dom något.
Detta hat jag känner skulle antagligen vara lättare att hantera om det inte gnagde min själ så förbaskat, anledningen till det är att han är så oerhört manipulativ, falsk och helt utan samvete och vett. Jag vet att jag många gånger har sagt att min syster är den mest manipulativa person jag känt, det är en lögn...
Dom flesta dagar är jag stark och låter det rinna av mig, tänker att han inte är värd den uppmärksamhet han får i mina tankar, inte värd att ödsla energi på. Men sen kommer det dagar när jag är svag, dagar när jag saknar mamma tex. och det är nog just precis där skon klämmer. Att mamma har VALT att ha en relation till honom trots att hon vet, trots att hon sett, trots att jag är hennes dotter. Jag tror inte att hon gör det för att såra mig och visst bestämmer var och en själv OM och VEM man vill ha någon slags relation till, men jag tror att jag skulle ha svårt att ha någon som helst slags relation till en man som slagit min dotter, som förnedrat henne, som ljuger om henne. Men jag kan ha fel.
Vad och om "alla andra" tycker och tror om mig bryr jag mig inte så mycket om, vi har gemensamma vänner och dom får tro och tycka vad dom vill jag tror ändå på något sätt att dom få som vi båda umgås med kan skilja på påhitt och verklighet, för övrigt så aktar han sig noga vem han fabulerar för och gör sig gärna till martyr och säger saker som "Ja men jag VET ju att det var mitt fel, men jag blir ju så rädd...." och dom flesta tar då på sig någon slags "Tyck synd om mössa" och tycker (tror jag i alla fall) att jag är kall och hård och oresonlig.
Usch idag är en sån dag när jag inte alls vill, axeln har värkt hela natten, vi har provat att ta bort en madrass ur vår j*vla säng för att se vad som är problemet med den, jag har drömt mardrömmar så fort jag lyckats sova, idag är det dessutom fastedag så mitt humör är någonstans nere i fotknölarna. Och mitt i all den här soppan och min svaghet tänker jag ändå på hur lyckligt lottad jag är. Jag lever till att börja med, det liv jag en gång själv ville avsluta och var nära att lyckas med, det liv som han försökte förpesta och trycka ner det är nu MITT liv (och ja mamma har vart ett enormt stöd under tiden!) som jag lever med mina 2 underbart ljuvliga barn och min älskade sambo som jag inte vill leva utan. För där är hemligheten, man ska inte hitta någon man kan tänka sig att leva med utan någon man inte vill leva utan. Det har gått fort för oss och många gånger förundras både han och jag över hur kort tid vi ändå vart tillsammans, det känns som 10 år minst, vi kan läsa varandra utan och innan utan att behöva anstränga oss, tystnaden vi delar ibland är det bästa tystnaden som finns... <3
Min axel är trasig och gör så in i helvete ont, varje dag, varje timme, varje minut gör den sig påmind. För all del så verkar det ligga i generna det här med trasiga axlar men när både fysio och orto säger sig tro att det inte kan ha hänt utan yttre våld så som ett fall eller dyl. (läs: blivit slagen mellan dörren och karmen) så tror jag dom, helt enkelt för att jag inbillar mig att deras långa fina utbildningar faktiskt lärt dom något.
Detta hat jag känner skulle antagligen vara lättare att hantera om det inte gnagde min själ så förbaskat, anledningen till det är att han är så oerhört manipulativ, falsk och helt utan samvete och vett. Jag vet att jag många gånger har sagt att min syster är den mest manipulativa person jag känt, det är en lögn...
Dom flesta dagar är jag stark och låter det rinna av mig, tänker att han inte är värd den uppmärksamhet han får i mina tankar, inte värd att ödsla energi på. Men sen kommer det dagar när jag är svag, dagar när jag saknar mamma tex. och det är nog just precis där skon klämmer. Att mamma har VALT att ha en relation till honom trots att hon vet, trots att hon sett, trots att jag är hennes dotter. Jag tror inte att hon gör det för att såra mig och visst bestämmer var och en själv OM och VEM man vill ha någon slags relation till, men jag tror att jag skulle ha svårt att ha någon som helst slags relation till en man som slagit min dotter, som förnedrat henne, som ljuger om henne. Men jag kan ha fel.
Vad och om "alla andra" tycker och tror om mig bryr jag mig inte så mycket om, vi har gemensamma vänner och dom får tro och tycka vad dom vill jag tror ändå på något sätt att dom få som vi båda umgås med kan skilja på påhitt och verklighet, för övrigt så aktar han sig noga vem han fabulerar för och gör sig gärna till martyr och säger saker som "Ja men jag VET ju att det var mitt fel, men jag blir ju så rädd...." och dom flesta tar då på sig någon slags "Tyck synd om mössa" och tycker (tror jag i alla fall) att jag är kall och hård och oresonlig.
Usch idag är en sån dag när jag inte alls vill, axeln har värkt hela natten, vi har provat att ta bort en madrass ur vår j*vla säng för att se vad som är problemet med den, jag har drömt mardrömmar så fort jag lyckats sova, idag är det dessutom fastedag så mitt humör är någonstans nere i fotknölarna. Och mitt i all den här soppan och min svaghet tänker jag ändå på hur lyckligt lottad jag är. Jag lever till att börja med, det liv jag en gång själv ville avsluta och var nära att lyckas med, det liv som han försökte förpesta och trycka ner det är nu MITT liv (och ja mamma har vart ett enormt stöd under tiden!) som jag lever med mina 2 underbart ljuvliga barn och min älskade sambo som jag inte vill leva utan. För där är hemligheten, man ska inte hitta någon man kan tänka sig att leva med utan någon man inte vill leva utan. Det har gått fort för oss och många gånger förundras både han och jag över hur kort tid vi ändå vart tillsammans, det känns som 10 år minst, vi kan läsa varandra utan och innan utan att behöva anstränga oss, tystnaden vi delar ibland är det bästa tystnaden som finns... <3
måndag 30 juni 2014
Man ska inte ropa hej...
förrän man kommit över ån, finns det ju ett talesätt som går. Men jag vill bara påpeka att hittills funkar det bra, fast det är ju bara första dagen än ^_^
Har hittat en RIKTIGT bra sida med 5:2 diet, finns massor att läsa. Bl.a att kalori intaget för fastedagarna är individuellt, jag ska äta 665 kcal/fastedag. Så idag kråsade jag på med omelett på 2! ägg, frukost bestod av inget alls (bubbelvatten), lunch blev alltså omelett med fetaost och skinka, sallad, tomat och gurka = 302 kcal. Så nu har jag bara dryga 300 kcal kvar att äta idag, och jag tänker försöka hålla mig där i kring, men inte slaviskt som sagt. Det är ju liksom det som är min akilleshäl, när det blir så in i helvete kontrollerat och förbjudet så tappar jag sugen. Så nu håller jag i, och hoppas bli av med mitt uppenbara sockerberoende också! :D
Har hittat en RIKTIGT bra sida med 5:2 diet, finns massor att läsa. Bl.a att kalori intaget för fastedagarna är individuellt, jag ska äta 665 kcal/fastedag. Så idag kråsade jag på med omelett på 2! ägg, frukost bestod av inget alls (bubbelvatten), lunch blev alltså omelett med fetaost och skinka, sallad, tomat och gurka = 302 kcal. Så nu har jag bara dryga 300 kcal kvar att äta idag, och jag tänker försöka hålla mig där i kring, men inte slaviskt som sagt. Det är ju liksom det som är min akilleshäl, när det blir så in i helvete kontrollerat och förbjudet så tappar jag sugen. Så nu håller jag i, och hoppas bli av med mitt uppenbara sockerberoende också! :D
I vanlig ordning...
är det typ en evighet sen jag skrev något. Tycker inte riktigt att jag har något vettigt att skriva heller, om jag inte helst vill glömma så vill jag hellre uppleva. T.ex. operationen av axeln vill jag helst glömma, kort och gott så gick det åt helvete. Det verkar vara en enda gröt där inne, inte heller förstår orton varför det värker så in i helvete. Fast jag tycker ju att dte verkar konstigt att det inte skulle värka om det nu är enda röra där i, men vad vet väl jag. =P
Inte heller tycker jag att jag egentligen har tid att blogga heller, när vi inte sover eller äter så njuter vi av tiden tillsammans. Älskade ungar, finns inget som är så ljuvligt som dom. Isa som min förstfödda och Charlie som "MIN" bebis. Isa är och har alltid vart pappas flicka medan Charlie å andra sidan är otroligt mammig och inte heller försöker jag vänja honom av med det för i djupet av mitt hjärta sörjer jag att Isa är så pappig och att mamma kommer på typ 3:de plats. <3
Och nu då, jo nu har jag fått för mig att jag inte kan ha det så här längre. Så stor som jag är nu har jag aldrig vart förut, inte ens som höggravid! Men vad 17 ska man hitta på då, deppig blir man av att axeln hela tiden värker och knapps kan göra nåt, bara en rask promenad gör att natten blir ett helvete. Kanske låter som undanflykter och säkert är det det till viss del, men försök att själv hitta motivation när man inte kan träna annat än underkropp typ. Inte heller klarar jag att följa någon diet, jag vet för jag har provat en miljon gånger och det slutar alltid med att när man gått ner lite i vikt så börjar man fuska och resultaten blir onödiga och dryga. Så hur ska man göra då?!
Jo efter att ha läst lite om 5:2 dieten så tycker jag att det verkar värt ett försök, inte att följa slaviskt eller som någon diet egentligen utan att anamma som livsstil snarare. "Dieten" är ganska enkel och förlåtande om jag förstått det hela rätt, till min hjälp kommer jag i början att använda vlcd pulver. Kommer att använda dom som bas och lägga till typ kokt ägg, grönsaker osv. Inte heller kommer jag att räkna exakta kalorier för jag inbillar mig att det sitter en spärr för mig där. Håller tummarna för att detta kommer att funka, och det tror jag också för inget är förbjudet. Även om det inte innebär att jag 5 dagar i veckan ska äta en massa godis och kakor så innebär det inte heller att jag "måste" tacka nej när det bjuds på t.ex kalas, och skulle kalaset råka inträffa på en av mina fastedagar så har jag förstått att det går bra att byta fastedag utan allt för stora förluster. "Imorgon" får jag ju äta som vanligt igen tack och lov. =)
Inte heller tycker jag att jag egentligen har tid att blogga heller, när vi inte sover eller äter så njuter vi av tiden tillsammans. Älskade ungar, finns inget som är så ljuvligt som dom. Isa som min förstfödda och Charlie som "MIN" bebis. Isa är och har alltid vart pappas flicka medan Charlie å andra sidan är otroligt mammig och inte heller försöker jag vänja honom av med det för i djupet av mitt hjärta sörjer jag att Isa är så pappig och att mamma kommer på typ 3:de plats. <3
Och nu då, jo nu har jag fått för mig att jag inte kan ha det så här längre. Så stor som jag är nu har jag aldrig vart förut, inte ens som höggravid! Men vad 17 ska man hitta på då, deppig blir man av att axeln hela tiden värker och knapps kan göra nåt, bara en rask promenad gör att natten blir ett helvete. Kanske låter som undanflykter och säkert är det det till viss del, men försök att själv hitta motivation när man inte kan träna annat än underkropp typ. Inte heller klarar jag att följa någon diet, jag vet för jag har provat en miljon gånger och det slutar alltid med att när man gått ner lite i vikt så börjar man fuska och resultaten blir onödiga och dryga. Så hur ska man göra då?!
Jo efter att ha läst lite om 5:2 dieten så tycker jag att det verkar värt ett försök, inte att följa slaviskt eller som någon diet egentligen utan att anamma som livsstil snarare. "Dieten" är ganska enkel och förlåtande om jag förstått det hela rätt, till min hjälp kommer jag i början att använda vlcd pulver. Kommer att använda dom som bas och lägga till typ kokt ägg, grönsaker osv. Inte heller kommer jag att räkna exakta kalorier för jag inbillar mig att det sitter en spärr för mig där. Håller tummarna för att detta kommer att funka, och det tror jag också för inget är förbjudet. Även om det inte innebär att jag 5 dagar i veckan ska äta en massa godis och kakor så innebär det inte heller att jag "måste" tacka nej när det bjuds på t.ex kalas, och skulle kalaset råka inträffa på en av mina fastedagar så har jag förstått att det går bra att byta fastedag utan allt för stora förluster. "Imorgon" får jag ju äta som vanligt igen tack och lov. =)
fredag 21 februari 2014
I väntas tider...
Har precis lagt ut lilleman i vagnen för att sova så nu sitter jag här i soffan och slappar en stund. Kan knappt tro att det är sant! Det som för några år sen kändes som en omöjlighet, lyckan vet knappt nån gräns.
Lillan kommer hit idag fast det inte är min vecka! =D
Vi ska baka till lillemans dop nästa söndag och det betyder mycket för mitt mammahjärta att hon vill vara med <3
Lillan kommer hit idag fast det inte är min vecka! =D
Vi ska baka till lillemans dop nästa söndag och det betyder mycket för mitt mammahjärta att hon vill vara med <3
måndag 10 februari 2014
Kakmonster...
Jag älskar kakor, tårtor, bullar och annat gott och det syns på mig ;)
 |
| Kladdiga chokladtårtor med karamelliserad mjölk mellan och på =P |
Förlossningsberättelse del 2
Som sagt så blev vi hemskickade den 10/12 av doktor M.K efter induktionsförsöket dagen innan. Både jag, Magnus och BM blev som frågetecken, hur 17 kunde han skicka hem mig i det skicket jag befann mig?! Men så blev det, för enligt honom var Junior inte så stor det kunde han tydligen se på ett par meters håll när jag låg under täcket och han hade inte undersökt mig sedan 27/11, och mitt övriga mående var då rakt inte så illa han hade minsann sett kvinnor som betydligt mer svullna än jag. Han försvann ut ur rummet lika fort som han kommit in, jag pratade med BM när vi höll på att plocka ihop, igen, och sa att vi hade ju i alla fall en UL-tid på torsdagen, samma vecka, den 12/12 så han fick väl göra en ny bedömning av storleken då om inte annat.
Dagen efter, den 11/12, på em ringde en ssk från gyn och ställde in mitt UL! Doktor M.K ansåg inte att det var nödvändigt att göra det eftersom han i alla fall hade bokat den tiden från början bara för att se åt vilket håll Junior låg. Förbannad och gråtfärdig försökte jag få behålla den tiden men icke då.
Ytterligare en dag förflöt och på torsdag kväll märkte jag till min förvåning, lycka och nervositet att jag hade blött lite under dagen, inte klarrött utan lite mer som gammalt blod, jag ringde BB i hopp om att få komma in och att det faktiskt satt igång nu! Men först fick jag en förvirrad BM i örat som sa "Men Jenny, kommer du ihåg att du fött barn för ett litet tag sen?"
"Eeeeh... Nej det har jag inte jag är höggravid, du förväxlar mig nog med den andra Jenny Herrgård som fick barn för några veckor sedan"
Lite roligt var det allt! =P
Nå, ingen idé att åka i alla fall, hon trodde att det berodde på alla undersökningar osv. vi skulle återkomma om jag fick värkar, dessutom skulle vi ju i alla fall komma in på måndag igen, den 16/12. Det hade jag inte en aning om eftersom ingen talat om det för varken mig eller Magnus så det var ju tur att jag ringde in då...
Helgen förflöt i snigelfart men så kom äntligen måndagen, återigen in till BB och till intagsrummet för undersökning. Hade tur och fick en sympatisk och snäll BM tack och lov, blodprover togs, igen, CTG-kurvan var fin men inga sammandragningar. Efter en stund kom doktor A.K in och meddelade att vi kunde åka hem! Att vadå???? Nej nu jäklar, jag har väl aldrig känt mig så liten och överkörd, jag försökte få en förklaring och enligt henne så var ju Junior inte så stor och min kropp skulle antagligen inte reagera önskvärt på medicinen den här gången heller eftersom det fortfarande inte skett någon förändring på livmodertappen så det var bara att åka hem. Jag blev irriterad och talade om för henne vad jag tyckte om att man först stressar upp mig över hur stor Junior måste vara för att jag har grav. diabetes och när man fått mig orolig över det ja då är det annat ljud i skällan, jag talade om att nu fick hon minsann göra ett UL för att uppskatta hur stor han var! Nej det gick inte för sig, för desto större han var desto större var risken för en felbedömning. BM uppfattade i alla fall mitt humör, oro och mående och lyckades i alla fall få doktor A.K att känna på magen och göra en hastig bedömning, eftersom Junior hade så mycket rum att röra sig på så höll hon med i BMs bedömning om att han troligtvis vägde 4kg kanske något under. Men hem fick vi åka igen, trots att jag hade graviditetsdiabetes, foglossning, samlade vätska i kroppen, hade det psykiskt tungt och knappt kunde röra mig. Snacka om bakslag!!! Vi fick en ny tid till måndagen efter igen, den 23/12 i v. 41+0
Det var bara att hålla modet uppe, min värld hade krympt till sängen (som jag var tvungen att fylla med kuddar för att kunna sova jag hade inte mindre än minst 8 kuddar! var Magnus fick plats vet jag baske mig inte) soffan och toaletten, min kropp höll liksom inte för mer. Eller jo men bara korta stunder, det märktes allt för väl vid BB-besöken, jag låg flera dagar efter att ha "ansträngt" mig så pass mycket. =/
På kvällen den 22/12 låg jag och M i sängen och pratade om hur vi ville ha det den här gången, för nu tänkte jag INTE åka hem en gång till. Vi kom fram till att enda möjligheten till att jag ens skulle överväga att ta cytotec igen vore om det skett något drastiskt med livmodertappen i annat fall fick dom snitta mig vare sig dom ville eller inte...
När vi kom in på måndagen så fick vi komma direkt in på ett rum, det lugnade mig en aning eftersom det tydde på att dom inte tänkte skicka hem oss utan bebis denna gång. BM A kom och skulle sätta en kanyl så hon kunde ta blodprover och ge ev. mediciner. Hon ville sätta den mitt på armen så jag skulle slippa få den i ett böjveck eller i handen så det inte skulle göra så ont när jag rörde mig. Hon verkade lite smått nervös och fumlade tyckte jag, men hon fick "gräva" på en liten stund i armen, dock fick hon aldrig fatt i nån ven så jag fick be henne sluta när det gjorde allt för ont och blev obehagligt så hon fick sätta den i armvecket i alla fall. Medan BM grötade runt i armen på mig så åkte M iväg till jobbet för att göra det sista innan han skulle bli hemma lääänge den här gången. Medan han var borta och BM tog blodproverna så frågade jag hur planen såg ut för mig och hon sa att det fick doktorn bestämma, då blev jag ju tvungen att fråga vilken doktor som fanns på plats. Jag höll tummarna för att det inte skulle vara doktor A.K för jag hade hört att det kunde vara svårt att övertala henne till snitt, men döm om min förvåning och lycka när BM sa att det var doktor M.N som fanns på plats! Herregud mitt hjärta jublade och jag kastade mig på telefonen och skicka ett sms till M som också blev överlycklig!
M kom tillbaks efter bara 15-20 min bara och en liten stund efter att han kom tillbaks kom doktor M.N in och sa att visst är det bästa både för barnet och mamman att få komma "rätt" väg men inte till vilket pris som helst, nu är det bästa alternativet kejsarsnitt. Jag tror att både jag och M blev väldigt lättade och rädda på samma gång. Doktor M.N tyckte även att hans kollegor hade skött det hela väldigt dåligt eftersom jag hade diabetes, hade foglossning, samlade vätska i kroppen och mådde allmänt dåligt, dom borde aldrig ha väntat så länge och det borde aldrig ha gjorts mer än ett försök med cytotec när det uppenbart inte gav nånting alls. Han frågade till och med om det var vi som begärt att få cytotec, han blev nästan förvånad när vi sa nej...
Nå det bestämdes att vi skulle vänta till efter kl. 13 eftersom jag hade ätit frukost och man var tvungen att vart fastande i minst 6h. Eftersom jag var så nervös så kom anestesiläkaren och pratade med oss innan och han förklarade att det var ungefär som att få en epiduralbedövning och om man hade otur var han tvungen att sticka 2ggr men att han efter första försöket brukade bedöva. Jag fick honom att lova att ge mig lugnande om paniken kom, det är ju förståeligt att det inte är något dom vill/brukar ge men jag var så hiskeligt rädd för att få panik.
Vid 13.30-tiden kom BM A och hämtade oss, M och hon rullade iväg med mig ner till OP. Väl där inne fick jag gå in i salen medan M och BM A gick för att byta kläder. Jag fick klättra upp på britsen och lägga mig ner på sidan men så fort anestesiläkaren kom fick jag sätta mig upp igen för han trodde att det skulle vara lättare. Efter det minns jag bara fragment mer eller mindre. Jag minns att det hela salen fylldes med massor av människor, sköterskor, barnläkaren (underbara doktor C "S" J! ), doktor M.N, BM A och förstås min klippa, Magnus! <3
Jag kommer ihåg att anestesiläkaren började sticka mig i ryggen, att mina tårar började rinna för att det var obehagligt och jag var rädd, jag minns också att många händer klappade på mig och många röster som försökte trösta och tala om vad duktig jag var. Läkaren fick be mig räta på ryggen eftersom han inte hittade rätt, jag vet inte hur många ggr jag fick bedövning eller hur många ggr han försökte hitta rätt i ryggen på mig, jag tror att det var på försök nr 4 eller 5 som jag var på vippen att be dom söva mig istället eftersom jag mådde illa och vara nära paniken men just då kände jag hur det ryckte till i vänster ben och han hade äntligen hittat rätt, halleluja! Jag kommer också ihåg att jag fick lägga mig ner och lägga armarna i nåt slags stöd, att jag sa till att dom fick sätta upp ett enormt skynke för jag ville inte se och ville inte att M skulle få se nåt heller, men först kollade anestesiläkaren att jag var bedövad. Skynket kom upp och sen gick allt väldigt fort, jag minns att jag hörde ett sörplande ljud och det var fostervattnet som sögs ur mig, sen minns jag att doktor M.N sa "Det här hade aldrig gått!" jag minns att skräcken satte klorna i mig när jag inte hörde nåt skrik, M försvann från min sida och jag kunde höra barnläkaren säga att han var stor men fin. En ssk uppfattade min skräck och försäkrade mig om att han levde och mådde bra, i samma stund hörde jag ett svagt pirrande och M kom med en inlindad, underbar liten varelse! Min lycka var fullkomlig, dom rundaste kinder jag nånsin sett, det ljuvligaste lilla pirrande utan att han öppnade munnen, jag pratade med honom, smekte hans lilla panna och försäkrade honom att mamma var här, jag fick tom pussa på honom och när han hörde min röst blev han lugnare. Kl. 14:07 den 23/12 2013 föddes vår älskade och efterlängtade son på ÅCS <3
Jag kommer ihåg att anestesiläkaren hade sagt att man kunde börja må illa och precis som jag började känna mig extremt trött (vanligt efter snittet) och skulle säga till M att dom kunde gå upp svepte illamåendet över mig som en våg på ett stormade hav, jag lyckades förmedla att jag mådde illa och fick medicin för det när nästa biverkning kom, jag kunde inte andas. Nu fick jag panik! Jag ville inte att M skulle behöva se mig sån och tror att jag lyckades förmedla att jag ville att dom skulle gå samtidigt som en ssk försökte få mig att andas lugnt och koncentrera mig på det. Efter att ha fått ännu mer medicin mot illamåendet lugnade det ner sig alltihop tack och lov. M hade gått upp med BM A och vår son till BB-avd och själv rullades jag iväg till uppvaket. Men det är en helt annan historia =)
Dagen efter, den 11/12, på em ringde en ssk från gyn och ställde in mitt UL! Doktor M.K ansåg inte att det var nödvändigt att göra det eftersom han i alla fall hade bokat den tiden från början bara för att se åt vilket håll Junior låg. Förbannad och gråtfärdig försökte jag få behålla den tiden men icke då.
Ytterligare en dag förflöt och på torsdag kväll märkte jag till min förvåning, lycka och nervositet att jag hade blött lite under dagen, inte klarrött utan lite mer som gammalt blod, jag ringde BB i hopp om att få komma in och att det faktiskt satt igång nu! Men först fick jag en förvirrad BM i örat som sa "Men Jenny, kommer du ihåg att du fött barn för ett litet tag sen?"
"Eeeeh... Nej det har jag inte jag är höggravid, du förväxlar mig nog med den andra Jenny Herrgård som fick barn för några veckor sedan"
Lite roligt var det allt! =P
Nå, ingen idé att åka i alla fall, hon trodde att det berodde på alla undersökningar osv. vi skulle återkomma om jag fick värkar, dessutom skulle vi ju i alla fall komma in på måndag igen, den 16/12. Det hade jag inte en aning om eftersom ingen talat om det för varken mig eller Magnus så det var ju tur att jag ringde in då...
Helgen förflöt i snigelfart men så kom äntligen måndagen, återigen in till BB och till intagsrummet för undersökning. Hade tur och fick en sympatisk och snäll BM tack och lov, blodprover togs, igen, CTG-kurvan var fin men inga sammandragningar. Efter en stund kom doktor A.K in och meddelade att vi kunde åka hem! Att vadå???? Nej nu jäklar, jag har väl aldrig känt mig så liten och överkörd, jag försökte få en förklaring och enligt henne så var ju Junior inte så stor och min kropp skulle antagligen inte reagera önskvärt på medicinen den här gången heller eftersom det fortfarande inte skett någon förändring på livmodertappen så det var bara att åka hem. Jag blev irriterad och talade om för henne vad jag tyckte om att man först stressar upp mig över hur stor Junior måste vara för att jag har grav. diabetes och när man fått mig orolig över det ja då är det annat ljud i skällan, jag talade om att nu fick hon minsann göra ett UL för att uppskatta hur stor han var! Nej det gick inte för sig, för desto större han var desto större var risken för en felbedömning. BM uppfattade i alla fall mitt humör, oro och mående och lyckades i alla fall få doktor A.K att känna på magen och göra en hastig bedömning, eftersom Junior hade så mycket rum att röra sig på så höll hon med i BMs bedömning om att han troligtvis vägde 4kg kanske något under. Men hem fick vi åka igen, trots att jag hade graviditetsdiabetes, foglossning, samlade vätska i kroppen, hade det psykiskt tungt och knappt kunde röra mig. Snacka om bakslag!!! Vi fick en ny tid till måndagen efter igen, den 23/12 i v. 41+0
Det var bara att hålla modet uppe, min värld hade krympt till sängen (som jag var tvungen att fylla med kuddar för att kunna sova jag hade inte mindre än minst 8 kuddar! var Magnus fick plats vet jag baske mig inte) soffan och toaletten, min kropp höll liksom inte för mer. Eller jo men bara korta stunder, det märktes allt för väl vid BB-besöken, jag låg flera dagar efter att ha "ansträngt" mig så pass mycket. =/
På kvällen den 22/12 låg jag och M i sängen och pratade om hur vi ville ha det den här gången, för nu tänkte jag INTE åka hem en gång till. Vi kom fram till att enda möjligheten till att jag ens skulle överväga att ta cytotec igen vore om det skett något drastiskt med livmodertappen i annat fall fick dom snitta mig vare sig dom ville eller inte...
När vi kom in på måndagen så fick vi komma direkt in på ett rum, det lugnade mig en aning eftersom det tydde på att dom inte tänkte skicka hem oss utan bebis denna gång. BM A kom och skulle sätta en kanyl så hon kunde ta blodprover och ge ev. mediciner. Hon ville sätta den mitt på armen så jag skulle slippa få den i ett böjveck eller i handen så det inte skulle göra så ont när jag rörde mig. Hon verkade lite smått nervös och fumlade tyckte jag, men hon fick "gräva" på en liten stund i armen, dock fick hon aldrig fatt i nån ven så jag fick be henne sluta när det gjorde allt för ont och blev obehagligt så hon fick sätta den i armvecket i alla fall. Medan BM grötade runt i armen på mig så åkte M iväg till jobbet för att göra det sista innan han skulle bli hemma lääänge den här gången. Medan han var borta och BM tog blodproverna så frågade jag hur planen såg ut för mig och hon sa att det fick doktorn bestämma, då blev jag ju tvungen att fråga vilken doktor som fanns på plats. Jag höll tummarna för att det inte skulle vara doktor A.K för jag hade hört att det kunde vara svårt att övertala henne till snitt, men döm om min förvåning och lycka när BM sa att det var doktor M.N som fanns på plats! Herregud mitt hjärta jublade och jag kastade mig på telefonen och skicka ett sms till M som också blev överlycklig!
M kom tillbaks efter bara 15-20 min bara och en liten stund efter att han kom tillbaks kom doktor M.N in och sa att visst är det bästa både för barnet och mamman att få komma "rätt" väg men inte till vilket pris som helst, nu är det bästa alternativet kejsarsnitt. Jag tror att både jag och M blev väldigt lättade och rädda på samma gång. Doktor M.N tyckte även att hans kollegor hade skött det hela väldigt dåligt eftersom jag hade diabetes, hade foglossning, samlade vätska i kroppen och mådde allmänt dåligt, dom borde aldrig ha väntat så länge och det borde aldrig ha gjorts mer än ett försök med cytotec när det uppenbart inte gav nånting alls. Han frågade till och med om det var vi som begärt att få cytotec, han blev nästan förvånad när vi sa nej...
Nå det bestämdes att vi skulle vänta till efter kl. 13 eftersom jag hade ätit frukost och man var tvungen att vart fastande i minst 6h. Eftersom jag var så nervös så kom anestesiläkaren och pratade med oss innan och han förklarade att det var ungefär som att få en epiduralbedövning och om man hade otur var han tvungen att sticka 2ggr men att han efter första försöket brukade bedöva. Jag fick honom att lova att ge mig lugnande om paniken kom, det är ju förståeligt att det inte är något dom vill/brukar ge men jag var så hiskeligt rädd för att få panik.
Vid 13.30-tiden kom BM A och hämtade oss, M och hon rullade iväg med mig ner till OP. Väl där inne fick jag gå in i salen medan M och BM A gick för att byta kläder. Jag fick klättra upp på britsen och lägga mig ner på sidan men så fort anestesiläkaren kom fick jag sätta mig upp igen för han trodde att det skulle vara lättare. Efter det minns jag bara fragment mer eller mindre. Jag minns att det hela salen fylldes med massor av människor, sköterskor, barnläkaren (underbara doktor C "S" J! ), doktor M.N, BM A och förstås min klippa, Magnus! <3
Jag kommer ihåg att anestesiläkaren började sticka mig i ryggen, att mina tårar började rinna för att det var obehagligt och jag var rädd, jag minns också att många händer klappade på mig och många röster som försökte trösta och tala om vad duktig jag var. Läkaren fick be mig räta på ryggen eftersom han inte hittade rätt, jag vet inte hur många ggr jag fick bedövning eller hur många ggr han försökte hitta rätt i ryggen på mig, jag tror att det var på försök nr 4 eller 5 som jag var på vippen att be dom söva mig istället eftersom jag mådde illa och vara nära paniken men just då kände jag hur det ryckte till i vänster ben och han hade äntligen hittat rätt, halleluja! Jag kommer också ihåg att jag fick lägga mig ner och lägga armarna i nåt slags stöd, att jag sa till att dom fick sätta upp ett enormt skynke för jag ville inte se och ville inte att M skulle få se nåt heller, men först kollade anestesiläkaren att jag var bedövad. Skynket kom upp och sen gick allt väldigt fort, jag minns att jag hörde ett sörplande ljud och det var fostervattnet som sögs ur mig, sen minns jag att doktor M.N sa "Det här hade aldrig gått!" jag minns att skräcken satte klorna i mig när jag inte hörde nåt skrik, M försvann från min sida och jag kunde höra barnläkaren säga att han var stor men fin. En ssk uppfattade min skräck och försäkrade mig om att han levde och mådde bra, i samma stund hörde jag ett svagt pirrande och M kom med en inlindad, underbar liten varelse! Min lycka var fullkomlig, dom rundaste kinder jag nånsin sett, det ljuvligaste lilla pirrande utan att han öppnade munnen, jag pratade med honom, smekte hans lilla panna och försäkrade honom att mamma var här, jag fick tom pussa på honom och när han hörde min röst blev han lugnare. Kl. 14:07 den 23/12 2013 föddes vår älskade och efterlängtade son på ÅCS <3
Jag kommer ihåg att anestesiläkaren hade sagt att man kunde börja må illa och precis som jag började känna mig extremt trött (vanligt efter snittet) och skulle säga till M att dom kunde gå upp svepte illamåendet över mig som en våg på ett stormade hav, jag lyckades förmedla att jag mådde illa och fick medicin för det när nästa biverkning kom, jag kunde inte andas. Nu fick jag panik! Jag ville inte att M skulle behöva se mig sån och tror att jag lyckades förmedla att jag ville att dom skulle gå samtidigt som en ssk försökte få mig att andas lugnt och koncentrera mig på det. Efter att ha fått ännu mer medicin mot illamåendet lugnade det ner sig alltihop tack och lov. M hade gått upp med BM A och vår son till BB-avd och själv rullades jag iväg till uppvaket. Men det är en helt annan historia =)
fredag 24 januari 2014
På gång...
Del 2 av min förlossningsberättelse är på gång, det tar bara lite tid när typ allt jag gör är att ligga på soffan med ett litet hjärta som vill sova på mig. Får han inte det så skriker han, det gör han i och för sig ändå med jämna mellanrum, men han är så liten och vill ha närhet och då tycker jag att han kan få det. På nätterna sover han ju i sin säng så man kan gott "skämma" bort honom lite på dagen <3
Lite småjobbigt att inte kunna gå på toa utan att ha ett gapande barn bara, men det går väl över =D
Lite småjobbigt att inte kunna gå på toa utan att ha ett gapande barn bara, men det går väl över =D
 |
| Så här vill lilla hjärtat sova numer när det inte är natt |
lördag 18 januari 2014
Förlossningsberättelse, del 1
Undrar var man ska börja då?! Min berättelse börjar några veckor innan lilla Myran kom ut ju...
Jag tror att det var den 27/11 som vi var in på ett extra UL eftersom jag hade graviditetsdiabetes och då hamnar man automatiskt på extra UL för att hålla koll på storleken på bebisen. Tyvärr så visade det sig att Myran fortfarande låg med huvudet upp mot revbenen dvs. i sätesbjudning. Att i det läget ha en gyn.läk (Doktor M.K) som mumlar och inte kan tala ur skägget är inte särskilt betryggande, varken jag eller sambon fick nåt riktigt grepp om vad han sa. Det jag hann uppfatta var att Myran vid det tillfället beräknades väga ca. 3400g redan då i v. 37+2! Men märk väl att läkaren INTE trodde att han skulle bli FÖR stor, konstigt tyckte jag eftersom en bekant var på UL dagen innan (26/11) då hon var i v. 37+3 och hennes bebis, som beräknades väga lika mycket som Myran, antagligen skulle bli för stor så dom tog beslutet att planera ett snitt, så han såg dagens ljus redan den 5/12 2013. Skönt för henne förstås, jag missunnar inte henne det! Man ska ju inte jämföra heter det MEN man tycker ju att det borde finnas några slags riktlinjer som gäller för merparten av patienter, eller?! Nå dagen efter, 28/11 hade jag tid till rådgivningen och pratade om min oro med barnmorskan och efter mycket om och men så kom hon fram till att både jag och M hade missuppfattat läkaren, för vi trodde att det skulle göras ett vändningsförsök men så var inte fallet och då sa jag till henne att OM det ska göras så ska det göras NU, ASAP, innan han blir för stor att vända på i annat fall tyckte jag att det var dags att börja planera snitt... När klockan sen var strax före 16 så ringde dom från gyn och erbjöd mig en tid för vändning den 3/12 på morgonen, min lycka var gjord eftersom jag inte ville bli snittad!
På morgonen den 3/12, när jag var i v. 38+1, åkte vi in till BB och fick komma in på intagningsrummet, blodprover togs liksom CTG-kurva och det sattes en kanyl eftersom jag skulle få mediciner och för att man alltid står beredd att snitta i samband med ett vändningsförsök eftersom det kan stressa bebisen eller ställa till med andra problem. När allt det var gjort så fick vi gå iväg med BM till UL rummet väl där fick jag lägga mig på britsen och BM började pilla på UL maskinen men lyckades inte få till det alls, jag och M gav varandra en blick som sa mer än 1000 ord, BM kändes inte särskilt trygg att ha med sig. Men Myran skulle ju "bara" svängas så vi skulle inte bli så länge.
In kom doktor A.K susande efter en liten stund och började klämma lite på magen, sen skulle britsen som jag låg på flyttas så läkaren kom åt ordentligt, BM lyckades låsa upp den och rulla den lite efter mycket tövlande, det kändes inte särskilt betryggande att hon inte hade koll på något alls... Så började BM ge mig medicin i kanylen samtidigt som hon talade om att man kunde bli lite yr, skakig och dåsig av den, finemang tänkte jag då som alltid får alla möjliga och omöjliga biverkningar av allehanda mediciner. Läkaren fick igång UL maskinen och hann knappt sätta den där grejen (typ avläsare?!) mot magen på mig så utbrast hon att bebisen ligger visst med huvudet ner!
Wohooooo!!! Kunde inte vart bättre tyckte jag, tja givetvis kunde läkaren och BM sluta prata över huvudet på mig/oss men Myran hade svängt sig själv ju och jag skulle slippa allt bökande på magen!
MEN det var här karusellen fick ordentlig fart, nu pratade läkaren med BM över huvudet på mig igen och stod och diskuterade huruvida jag skulle sättas igång eller inte utan att prata MED mig/oss, när dom kommit fram till att jag skulle sättas igång så lyckades jag i alla fall få ur mig att jag inte ville ta cytotec. Som 2 spottkobror högg båda 2 då, den ena undrade varför med en giftig blick på mig och den andra spydde galla över Aftonbladet och Expressen, dess jävla Svenska tidningar... Att jag försökte tala om att jag faktiskt varken läst den ena eller den andra gick inte in, och jag försökte förklara att visst var jag skrämd av historierna jag läst och hört men också varför, att lillebror hade sparkat sönder livmoderväggen på mamma och att dom båda 2 var nära att stryka med, jag hade ju hört att cytotec kunde försvaga livmodern och med generna jag hade redan så ville jag inte riskera nåt. Spottkobrorna fortsatte en liten stund och M sa inget alls trots att det var något som vi kommit överens om innan, jag tror han var för chockad, under tystnad föstes vi tillbaka till BB-avd och in på ett rum, under promenaden dit sa jag att jag kände mig yrslig och att jag trodde det berodde på medicinen BM gett mig men hon viftade bort det och sa att det säkert inte var så, jag var bara stressad. Om jag inte redan hade bestämt mig för att tycka illa om BM så hade det vart skäl nog, hon ville inte ens lyssna på mig, på patienten!
Efter att ha vart på rummet en liten stund så kom doktor A.K och BM in igen och förklarade lugnt och sansat den här gången vad det innebar att ta cytotec och vilka ev. biverkningar det kunde ha och att dom tyckte att jag gjorde klokast i att gå med på att sättas igång eftersom dom var rädda att bebisen skulle vända tillbaks och eftersom han beräknades vara så stor. Jag skickade ut dom och pratade med M om det hela och vi kom överens om att försöka trots allt. Sagt och gjort så kom BM en stund senare med medicinen och bad om min förlossningsplan, hon satte sig på sängkanten och läste, hånfullt sa hon, "här står det att du inte vill ta cytotec och det är ju precis vad du gör nu" och så reste hon sig och gick ut igen.
För att göra en låååång historia kort så gav det försöket inget alls, dessutom blev vi hemskickade dagen efter igen med en ny tid för en undersökning den 6/12. Vid den undersökningen drog doktor A.K i livmodertappen i ett försök att sätta igång kroppen själv men inget nytt induktionsförsök utan det skulle göras den 9/12. Sagt och gjort så åkte vi in till BB den 9/12 i vecka 39+0 igen och fick komma direkt in på rummet och bädda ner oss och jag fick cytotec igen med 2h mellanrum och återigen kom värkarna men inget hände, min kropp ville helt enkelt inte. Fick en dos smärtstillande och muskelavslappnande till natten, en sk. sovdos, och dagen efter skickades vi hem av doktor M.K.
Vid det här laget ville mitt hjärta brista! Jag mådde riktigt dåligt, samlade på mig vätska så mina fötter och ben såg helt groteska ut, hade gått upp ca. 8kg bara i vätska på nån vecka! Jag kunde inte röra mig, fick inte på mig kläder själv, hade foglossning så kroppen värkte dag som natt, magen var enorm och jag började bli riktigt rädd för att Myran skulle vara så där stor som dom sa, dvs. på tok FÖR stor...
Jag tror att det var den 27/11 som vi var in på ett extra UL eftersom jag hade graviditetsdiabetes och då hamnar man automatiskt på extra UL för att hålla koll på storleken på bebisen. Tyvärr så visade det sig att Myran fortfarande låg med huvudet upp mot revbenen dvs. i sätesbjudning. Att i det läget ha en gyn.läk (Doktor M.K) som mumlar och inte kan tala ur skägget är inte särskilt betryggande, varken jag eller sambon fick nåt riktigt grepp om vad han sa. Det jag hann uppfatta var att Myran vid det tillfället beräknades väga ca. 3400g redan då i v. 37+2! Men märk väl att läkaren INTE trodde att han skulle bli FÖR stor, konstigt tyckte jag eftersom en bekant var på UL dagen innan (26/11) då hon var i v. 37+3 och hennes bebis, som beräknades väga lika mycket som Myran, antagligen skulle bli för stor så dom tog beslutet att planera ett snitt, så han såg dagens ljus redan den 5/12 2013. Skönt för henne förstås, jag missunnar inte henne det! Man ska ju inte jämföra heter det MEN man tycker ju att det borde finnas några slags riktlinjer som gäller för merparten av patienter, eller?! Nå dagen efter, 28/11 hade jag tid till rådgivningen och pratade om min oro med barnmorskan och efter mycket om och men så kom hon fram till att både jag och M hade missuppfattat läkaren, för vi trodde att det skulle göras ett vändningsförsök men så var inte fallet och då sa jag till henne att OM det ska göras så ska det göras NU, ASAP, innan han blir för stor att vända på i annat fall tyckte jag att det var dags att börja planera snitt... När klockan sen var strax före 16 så ringde dom från gyn och erbjöd mig en tid för vändning den 3/12 på morgonen, min lycka var gjord eftersom jag inte ville bli snittad!
På morgonen den 3/12, när jag var i v. 38+1, åkte vi in till BB och fick komma in på intagningsrummet, blodprover togs liksom CTG-kurva och det sattes en kanyl eftersom jag skulle få mediciner och för att man alltid står beredd att snitta i samband med ett vändningsförsök eftersom det kan stressa bebisen eller ställa till med andra problem. När allt det var gjort så fick vi gå iväg med BM till UL rummet väl där fick jag lägga mig på britsen och BM började pilla på UL maskinen men lyckades inte få till det alls, jag och M gav varandra en blick som sa mer än 1000 ord, BM kändes inte särskilt trygg att ha med sig. Men Myran skulle ju "bara" svängas så vi skulle inte bli så länge.
In kom doktor A.K susande efter en liten stund och började klämma lite på magen, sen skulle britsen som jag låg på flyttas så läkaren kom åt ordentligt, BM lyckades låsa upp den och rulla den lite efter mycket tövlande, det kändes inte särskilt betryggande att hon inte hade koll på något alls... Så började BM ge mig medicin i kanylen samtidigt som hon talade om att man kunde bli lite yr, skakig och dåsig av den, finemang tänkte jag då som alltid får alla möjliga och omöjliga biverkningar av allehanda mediciner. Läkaren fick igång UL maskinen och hann knappt sätta den där grejen (typ avläsare?!) mot magen på mig så utbrast hon att bebisen ligger visst med huvudet ner!
Wohooooo!!! Kunde inte vart bättre tyckte jag, tja givetvis kunde läkaren och BM sluta prata över huvudet på mig/oss men Myran hade svängt sig själv ju och jag skulle slippa allt bökande på magen!
MEN det var här karusellen fick ordentlig fart, nu pratade läkaren med BM över huvudet på mig igen och stod och diskuterade huruvida jag skulle sättas igång eller inte utan att prata MED mig/oss, när dom kommit fram till att jag skulle sättas igång så lyckades jag i alla fall få ur mig att jag inte ville ta cytotec. Som 2 spottkobror högg båda 2 då, den ena undrade varför med en giftig blick på mig och den andra spydde galla över Aftonbladet och Expressen, dess jävla Svenska tidningar... Att jag försökte tala om att jag faktiskt varken läst den ena eller den andra gick inte in, och jag försökte förklara att visst var jag skrämd av historierna jag läst och hört men också varför, att lillebror hade sparkat sönder livmoderväggen på mamma och att dom båda 2 var nära att stryka med, jag hade ju hört att cytotec kunde försvaga livmodern och med generna jag hade redan så ville jag inte riskera nåt. Spottkobrorna fortsatte en liten stund och M sa inget alls trots att det var något som vi kommit överens om innan, jag tror han var för chockad, under tystnad föstes vi tillbaka till BB-avd och in på ett rum, under promenaden dit sa jag att jag kände mig yrslig och att jag trodde det berodde på medicinen BM gett mig men hon viftade bort det och sa att det säkert inte var så, jag var bara stressad. Om jag inte redan hade bestämt mig för att tycka illa om BM så hade det vart skäl nog, hon ville inte ens lyssna på mig, på patienten!
Efter att ha vart på rummet en liten stund så kom doktor A.K och BM in igen och förklarade lugnt och sansat den här gången vad det innebar att ta cytotec och vilka ev. biverkningar det kunde ha och att dom tyckte att jag gjorde klokast i att gå med på att sättas igång eftersom dom var rädda att bebisen skulle vända tillbaks och eftersom han beräknades vara så stor. Jag skickade ut dom och pratade med M om det hela och vi kom överens om att försöka trots allt. Sagt och gjort så kom BM en stund senare med medicinen och bad om min förlossningsplan, hon satte sig på sängkanten och läste, hånfullt sa hon, "här står det att du inte vill ta cytotec och det är ju precis vad du gör nu" och så reste hon sig och gick ut igen.
För att göra en låååång historia kort så gav det försöket inget alls, dessutom blev vi hemskickade dagen efter igen med en ny tid för en undersökning den 6/12. Vid den undersökningen drog doktor A.K i livmodertappen i ett försök att sätta igång kroppen själv men inget nytt induktionsförsök utan det skulle göras den 9/12. Sagt och gjort så åkte vi in till BB den 9/12 i vecka 39+0 igen och fick komma direkt in på rummet och bädda ner oss och jag fick cytotec igen med 2h mellanrum och återigen kom värkarna men inget hände, min kropp ville helt enkelt inte. Fick en dos smärtstillande och muskelavslappnande till natten, en sk. sovdos, och dagen efter skickades vi hem av doktor M.K.
Vid det här laget ville mitt hjärta brista! Jag mådde riktigt dåligt, samlade på mig vätska så mina fötter och ben såg helt groteska ut, hade gått upp ca. 8kg bara i vätska på nån vecka! Jag kunde inte röra mig, fick inte på mig kläder själv, hade foglossning så kroppen värkte dag som natt, magen var enorm och jag började bli riktigt rädd för att Myran skulle vara så där stor som dom sa, dvs. på tok FÖR stor...
 |
| Mina hemska fötter... |
 |
| Här syns det ännu bättre, gissa om det gjorde ont! =( |
måndag 6 januari 2014
2 veckor...
gammal är Junior redan, eller Charlie som han heter. =)
Idag är det 2 veckor sen som doktor M kom som en räddande ängel och sa som det var, det fanns ingen som helst anledning att vänta och han förstod inte ens varför man väntat till vecka 41+0, som det var då den 23/12. Visst är det bästa för både mamman och bebisen att den kommer "rätt" väg men med tanke på min diabetes och mitt dåliga mående (vattenansamlingar, tungt, foglossning mm.) så var det en pina för oss båda och ett snitt borde redan ha skett menade han.
Snitt var ju inget jag drömt om men som jag och M ändå bestämt oss för att den här gången blir det snitt eftersom dom 2 tidigare induktionerna inte gett nåt. Så när doktor M föreslog det så kändes det som en lättnad samtidigt som det skrämde livet ur mig... Nå det kommer mer om det i min förlossningsberättelse sen =)
Ville mest bara tala om att vår älskade klimp är här och att vi fått komma hem och mår relativt bra efter alla omständigheter. <3
Idag är det 2 veckor sen som doktor M kom som en räddande ängel och sa som det var, det fanns ingen som helst anledning att vänta och han förstod inte ens varför man väntat till vecka 41+0, som det var då den 23/12. Visst är det bästa för både mamman och bebisen att den kommer "rätt" väg men med tanke på min diabetes och mitt dåliga mående (vattenansamlingar, tungt, foglossning mm.) så var det en pina för oss båda och ett snitt borde redan ha skett menade han.
Snitt var ju inget jag drömt om men som jag och M ändå bestämt oss för att den här gången blir det snitt eftersom dom 2 tidigare induktionerna inte gett nåt. Så när doktor M föreslog det så kändes det som en lättnad samtidigt som det skrämde livet ur mig... Nå det kommer mer om det i min förlossningsberättelse sen =)
Ville mest bara tala om att vår älskade klimp är här och att vi fått komma hem och mår relativt bra efter alla omständigheter. <3
 |
| Älskade lilla unge så underbart att höra ditt skrik! Charlie blott några minuter gammal men redan stor, 4815g, 56cm lång och 39cm i huvudomkrets! |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)