Nu är jag så hel jag någonsin kommer att bli säger doktorn. Hur 17 kan han veta det?! Bara för att jag fysiskt är så hel jag någonsin kommer att bli så betyder inte det att jag är hel, jag är fortfarande bitter och tycker att det är orättvist!
Bitter på mig själv för att jag inte bad den jäveln dra åt helvete vid första slaget, bitter på dom som skulle finnas där och stötta mig men istället valde att "lägga näsan i blöt" och gotta sig i mitt elände. Men framför allt bitter på idioten som ansåg att han hade rätt att slå och trakassera mig, alla blåmärken är borta och axeln är så nära hel som den kan komma igen, men själen då!?
Samtidigt kan jag ju inte låta bli att tänka på att jag nog aldrig träffat Magnus om det inte vore för att jag stod ut så länge som jag gjorde... Jag hade ju bestämt mig redan då, ja när jag och M började umgås i december 2011. Och tro det eller ej men dom första månaderna så var det just så det var, umgänge, inget annat.
Så kanske det är dags att sluta älta det förflutna?! Det säga att varje stund man ältar det förflutna är en stulen stund från framtiden, och så kan det ju vara, men ändå vill tankarna gärna vandra ibland. Och nästan alltid alltid slutar det på samma sätt, med ett stort leende och ett plåster på hjärtat vid namn Magnus. <3
Så nu får vi se vad det här året bär med sig för utmaningar =)
