Det ordspråket har väl nästan alla hört i något skede av livet. Just u känns det mest som det är en stor jävla fors jag står i, jag försöker tänka positivt och ändra på mitt eget beteende och försöker skaka av mig känslan av att inte räcka till och ta på mig ansvaret för det som andra gör eller inte gör. Men ibland känns det som det är för sent.
Som igår tex. när jag skulle göra en så simpel sak som att baka en svamp paj, ok, jag har aldrig gjort en paj med svamp men det var inte svampen som ställde till det utan pajdegen! Efter mycket funderande och tänkande, jag gick igenom det teoretiska i huvudet först, så satte jag igång. Då blev det blankt!
Det är inte ens en gnutta humor i det, jag kom inte ihåg vad man skulle ha i pajdegen! Plockade fram en bunke, elvisp och salt, sen trillade polletten ner och jag kom på vad jag skulle ha så jag tog fram smör och mjöl. Men mjölpåsen höll jag tydligen inte tillräckligt hårt eftersom den dunsade i golvet. Vet ni hur mycket ett par dl mjöl är när det väl hamnar på golvet, eller hur halt det blir? Är det någon som vill veta så är det bara att fråga dammsugaren som höll på att få tuppjuck eller min vad som fick sig en törn av den enda stolen som står i köket!
Nåja pajen skulle lagas i alla fall, det gav mig fan på, så i med smöret, lite salt, mjöl och så igång med elvispen. Tro på fan att den hoppar direkt till högsta farten då, japp, mjöl över hela bänken också! *Morr* Ner med farten och fortsätta, tills jag kom på att det där inte var rätt konsistens. *Hmmm... Nåt som saknas!? Aha, lite olja gör nog susen* IDIOT! Det ska vara vatten, och det kom jag ju mycket riktigt underfund med efter en stunds kavlande. Bara att börja om från början då, degen i soporna och börja om då. jag kom så långt som till att jag började kavla ut degen igen, just då började det ryka ur ugnen. Jag blev helt paralyserad och hade inte en aning om vad eller hur jag skulle göra! Kastade mig på telefonen och ringde mamma, så långa signaler har jag nog aldrig hört någon gång, hon svarade inte. Jag sjönk ihop på golvet i en hög av tårar, många extremt långa sekunder förflöt tills jag kom på vad jag skulle göra. Torka ur ugnen förstås! Jaja, lika bra att fortsätta då, men det var hemskt vad pajdegen luktade illa och konstigt, jag kom fram till att det måste vara bänkskivan som luktade illa! Så, degen tillbaks i bunken och skura bänken då, vilket jag i och för sig tyckte var konstigt eftersom jag brukar skura rent den minst en gång om dagen. När bänken klarade mitt lukttest så började jag kavla igen, varpå den konstiga lukten kom igen, som av en händelse luktade jag på vattnet som min sambo nyligen lämnat på bänken i ett glas som jag givetvis använt, det var ju för fan ättika!
Skam den som ger sig, ny pajdeg igen, men ta mig fan om jag inte använde ättikan igen då! *Helvetes jävla skit!!!* Bara att göra en ny deg IGEN! Men den här gången fick jag helt hjärnsläpp och använde olja istället för smör! Med tårarna sprutande och ilskan på topp slet jag fram ett recept och fick äntligen till en paj!
Den här historien är helt jävla absurd och skrattretande, men det blev en paj efter mycket om och men i alla fall. Så den som säger att det inte finns något som heter "utbränd" kan sprätta åt helvete! Vad fan ska man annars kalla det när man glömmer saker som man normalt sett inte ens tänker på när man gör dom, som man skulle kunna göra i sömnen med minst en hand bakbunden?!
Sen kan man ju hoppas att det inte är så allvarligt och att jag kommer ihåg alla verktyg jag hade förra gången för att ta mig upp, men något är det helt klart som är åt helvete fel...
