Lite småjobbigt att inte kunna gå på toa utan att ha ett gapande barn bara, men det går väl över =D
 |
| Så här vill lilla hjärtat sova numer när det inte är natt |
fredag 24 januari 2014
På gång...
Del 2 av min förlossningsberättelse är på gång, det tar bara lite tid när typ allt jag gör är att ligga på soffan med ett litet hjärta som vill sova på mig. Får han inte det så skriker han, det gör han i och för sig ändå med jämna mellanrum, men han är så liten och vill ha närhet och då tycker jag att han kan få det. På nätterna sover han ju i sin säng så man kan gott "skämma" bort honom lite på dagen <3
Lite småjobbigt att inte kunna gå på toa utan att ha ett gapande barn bara, men det går väl över =D
Lite småjobbigt att inte kunna gå på toa utan att ha ett gapande barn bara, men det går väl över =D
lördag 18 januari 2014
Förlossningsberättelse, del 1
Undrar var man ska börja då?! Min berättelse börjar några veckor innan lilla Myran kom ut ju...
Jag tror att det var den 27/11 som vi var in på ett extra UL eftersom jag hade graviditetsdiabetes och då hamnar man automatiskt på extra UL för att hålla koll på storleken på bebisen. Tyvärr så visade det sig att Myran fortfarande låg med huvudet upp mot revbenen dvs. i sätesbjudning. Att i det läget ha en gyn.läk (Doktor M.K) som mumlar och inte kan tala ur skägget är inte särskilt betryggande, varken jag eller sambon fick nåt riktigt grepp om vad han sa. Det jag hann uppfatta var att Myran vid det tillfället beräknades väga ca. 3400g redan då i v. 37+2! Men märk väl att läkaren INTE trodde att han skulle bli FÖR stor, konstigt tyckte jag eftersom en bekant var på UL dagen innan (26/11) då hon var i v. 37+3 och hennes bebis, som beräknades väga lika mycket som Myran, antagligen skulle bli för stor så dom tog beslutet att planera ett snitt, så han såg dagens ljus redan den 5/12 2013. Skönt för henne förstås, jag missunnar inte henne det! Man ska ju inte jämföra heter det MEN man tycker ju att det borde finnas några slags riktlinjer som gäller för merparten av patienter, eller?! Nå dagen efter, 28/11 hade jag tid till rådgivningen och pratade om min oro med barnmorskan och efter mycket om och men så kom hon fram till att både jag och M hade missuppfattat läkaren, för vi trodde att det skulle göras ett vändningsförsök men så var inte fallet och då sa jag till henne att OM det ska göras så ska det göras NU, ASAP, innan han blir för stor att vända på i annat fall tyckte jag att det var dags att börja planera snitt... När klockan sen var strax före 16 så ringde dom från gyn och erbjöd mig en tid för vändning den 3/12 på morgonen, min lycka var gjord eftersom jag inte ville bli snittad!
På morgonen den 3/12, när jag var i v. 38+1, åkte vi in till BB och fick komma in på intagningsrummet, blodprover togs liksom CTG-kurva och det sattes en kanyl eftersom jag skulle få mediciner och för att man alltid står beredd att snitta i samband med ett vändningsförsök eftersom det kan stressa bebisen eller ställa till med andra problem. När allt det var gjort så fick vi gå iväg med BM till UL rummet väl där fick jag lägga mig på britsen och BM började pilla på UL maskinen men lyckades inte få till det alls, jag och M gav varandra en blick som sa mer än 1000 ord, BM kändes inte särskilt trygg att ha med sig. Men Myran skulle ju "bara" svängas så vi skulle inte bli så länge.
In kom doktor A.K susande efter en liten stund och började klämma lite på magen, sen skulle britsen som jag låg på flyttas så läkaren kom åt ordentligt, BM lyckades låsa upp den och rulla den lite efter mycket tövlande, det kändes inte särskilt betryggande att hon inte hade koll på något alls... Så började BM ge mig medicin i kanylen samtidigt som hon talade om att man kunde bli lite yr, skakig och dåsig av den, finemang tänkte jag då som alltid får alla möjliga och omöjliga biverkningar av allehanda mediciner. Läkaren fick igång UL maskinen och hann knappt sätta den där grejen (typ avläsare?!) mot magen på mig så utbrast hon att bebisen ligger visst med huvudet ner!
Wohooooo!!! Kunde inte vart bättre tyckte jag, tja givetvis kunde läkaren och BM sluta prata över huvudet på mig/oss men Myran hade svängt sig själv ju och jag skulle slippa allt bökande på magen!
MEN det var här karusellen fick ordentlig fart, nu pratade läkaren med BM över huvudet på mig igen och stod och diskuterade huruvida jag skulle sättas igång eller inte utan att prata MED mig/oss, när dom kommit fram till att jag skulle sättas igång så lyckades jag i alla fall få ur mig att jag inte ville ta cytotec. Som 2 spottkobror högg båda 2 då, den ena undrade varför med en giftig blick på mig och den andra spydde galla över Aftonbladet och Expressen, dess jävla Svenska tidningar... Att jag försökte tala om att jag faktiskt varken läst den ena eller den andra gick inte in, och jag försökte förklara att visst var jag skrämd av historierna jag läst och hört men också varför, att lillebror hade sparkat sönder livmoderväggen på mamma och att dom båda 2 var nära att stryka med, jag hade ju hört att cytotec kunde försvaga livmodern och med generna jag hade redan så ville jag inte riskera nåt. Spottkobrorna fortsatte en liten stund och M sa inget alls trots att det var något som vi kommit överens om innan, jag tror han var för chockad, under tystnad föstes vi tillbaka till BB-avd och in på ett rum, under promenaden dit sa jag att jag kände mig yrslig och att jag trodde det berodde på medicinen BM gett mig men hon viftade bort det och sa att det säkert inte var så, jag var bara stressad. Om jag inte redan hade bestämt mig för att tycka illa om BM så hade det vart skäl nog, hon ville inte ens lyssna på mig, på patienten!
Efter att ha vart på rummet en liten stund så kom doktor A.K och BM in igen och förklarade lugnt och sansat den här gången vad det innebar att ta cytotec och vilka ev. biverkningar det kunde ha och att dom tyckte att jag gjorde klokast i att gå med på att sättas igång eftersom dom var rädda att bebisen skulle vända tillbaks och eftersom han beräknades vara så stor. Jag skickade ut dom och pratade med M om det hela och vi kom överens om att försöka trots allt. Sagt och gjort så kom BM en stund senare med medicinen och bad om min förlossningsplan, hon satte sig på sängkanten och läste, hånfullt sa hon, "här står det att du inte vill ta cytotec och det är ju precis vad du gör nu" och så reste hon sig och gick ut igen.
För att göra en låååång historia kort så gav det försöket inget alls, dessutom blev vi hemskickade dagen efter igen med en ny tid för en undersökning den 6/12. Vid den undersökningen drog doktor A.K i livmodertappen i ett försök att sätta igång kroppen själv men inget nytt induktionsförsök utan det skulle göras den 9/12. Sagt och gjort så åkte vi in till BB den 9/12 i vecka 39+0 igen och fick komma direkt in på rummet och bädda ner oss och jag fick cytotec igen med 2h mellanrum och återigen kom värkarna men inget hände, min kropp ville helt enkelt inte. Fick en dos smärtstillande och muskelavslappnande till natten, en sk. sovdos, och dagen efter skickades vi hem av doktor M.K.
Vid det här laget ville mitt hjärta brista! Jag mådde riktigt dåligt, samlade på mig vätska så mina fötter och ben såg helt groteska ut, hade gått upp ca. 8kg bara i vätska på nån vecka! Jag kunde inte röra mig, fick inte på mig kläder själv, hade foglossning så kroppen värkte dag som natt, magen var enorm och jag började bli riktigt rädd för att Myran skulle vara så där stor som dom sa, dvs. på tok FÖR stor...
Jag tror att det var den 27/11 som vi var in på ett extra UL eftersom jag hade graviditetsdiabetes och då hamnar man automatiskt på extra UL för att hålla koll på storleken på bebisen. Tyvärr så visade det sig att Myran fortfarande låg med huvudet upp mot revbenen dvs. i sätesbjudning. Att i det läget ha en gyn.läk (Doktor M.K) som mumlar och inte kan tala ur skägget är inte särskilt betryggande, varken jag eller sambon fick nåt riktigt grepp om vad han sa. Det jag hann uppfatta var att Myran vid det tillfället beräknades väga ca. 3400g redan då i v. 37+2! Men märk väl att läkaren INTE trodde att han skulle bli FÖR stor, konstigt tyckte jag eftersom en bekant var på UL dagen innan (26/11) då hon var i v. 37+3 och hennes bebis, som beräknades väga lika mycket som Myran, antagligen skulle bli för stor så dom tog beslutet att planera ett snitt, så han såg dagens ljus redan den 5/12 2013. Skönt för henne förstås, jag missunnar inte henne det! Man ska ju inte jämföra heter det MEN man tycker ju att det borde finnas några slags riktlinjer som gäller för merparten av patienter, eller?! Nå dagen efter, 28/11 hade jag tid till rådgivningen och pratade om min oro med barnmorskan och efter mycket om och men så kom hon fram till att både jag och M hade missuppfattat läkaren, för vi trodde att det skulle göras ett vändningsförsök men så var inte fallet och då sa jag till henne att OM det ska göras så ska det göras NU, ASAP, innan han blir för stor att vända på i annat fall tyckte jag att det var dags att börja planera snitt... När klockan sen var strax före 16 så ringde dom från gyn och erbjöd mig en tid för vändning den 3/12 på morgonen, min lycka var gjord eftersom jag inte ville bli snittad!
På morgonen den 3/12, när jag var i v. 38+1, åkte vi in till BB och fick komma in på intagningsrummet, blodprover togs liksom CTG-kurva och det sattes en kanyl eftersom jag skulle få mediciner och för att man alltid står beredd att snitta i samband med ett vändningsförsök eftersom det kan stressa bebisen eller ställa till med andra problem. När allt det var gjort så fick vi gå iväg med BM till UL rummet väl där fick jag lägga mig på britsen och BM började pilla på UL maskinen men lyckades inte få till det alls, jag och M gav varandra en blick som sa mer än 1000 ord, BM kändes inte särskilt trygg att ha med sig. Men Myran skulle ju "bara" svängas så vi skulle inte bli så länge.
In kom doktor A.K susande efter en liten stund och började klämma lite på magen, sen skulle britsen som jag låg på flyttas så läkaren kom åt ordentligt, BM lyckades låsa upp den och rulla den lite efter mycket tövlande, det kändes inte särskilt betryggande att hon inte hade koll på något alls... Så började BM ge mig medicin i kanylen samtidigt som hon talade om att man kunde bli lite yr, skakig och dåsig av den, finemang tänkte jag då som alltid får alla möjliga och omöjliga biverkningar av allehanda mediciner. Läkaren fick igång UL maskinen och hann knappt sätta den där grejen (typ avläsare?!) mot magen på mig så utbrast hon att bebisen ligger visst med huvudet ner!
Wohooooo!!! Kunde inte vart bättre tyckte jag, tja givetvis kunde läkaren och BM sluta prata över huvudet på mig/oss men Myran hade svängt sig själv ju och jag skulle slippa allt bökande på magen!
MEN det var här karusellen fick ordentlig fart, nu pratade läkaren med BM över huvudet på mig igen och stod och diskuterade huruvida jag skulle sättas igång eller inte utan att prata MED mig/oss, när dom kommit fram till att jag skulle sättas igång så lyckades jag i alla fall få ur mig att jag inte ville ta cytotec. Som 2 spottkobror högg båda 2 då, den ena undrade varför med en giftig blick på mig och den andra spydde galla över Aftonbladet och Expressen, dess jävla Svenska tidningar... Att jag försökte tala om att jag faktiskt varken läst den ena eller den andra gick inte in, och jag försökte förklara att visst var jag skrämd av historierna jag läst och hört men också varför, att lillebror hade sparkat sönder livmoderväggen på mamma och att dom båda 2 var nära att stryka med, jag hade ju hört att cytotec kunde försvaga livmodern och med generna jag hade redan så ville jag inte riskera nåt. Spottkobrorna fortsatte en liten stund och M sa inget alls trots att det var något som vi kommit överens om innan, jag tror han var för chockad, under tystnad föstes vi tillbaka till BB-avd och in på ett rum, under promenaden dit sa jag att jag kände mig yrslig och att jag trodde det berodde på medicinen BM gett mig men hon viftade bort det och sa att det säkert inte var så, jag var bara stressad. Om jag inte redan hade bestämt mig för att tycka illa om BM så hade det vart skäl nog, hon ville inte ens lyssna på mig, på patienten!
Efter att ha vart på rummet en liten stund så kom doktor A.K och BM in igen och förklarade lugnt och sansat den här gången vad det innebar att ta cytotec och vilka ev. biverkningar det kunde ha och att dom tyckte att jag gjorde klokast i att gå med på att sättas igång eftersom dom var rädda att bebisen skulle vända tillbaks och eftersom han beräknades vara så stor. Jag skickade ut dom och pratade med M om det hela och vi kom överens om att försöka trots allt. Sagt och gjort så kom BM en stund senare med medicinen och bad om min förlossningsplan, hon satte sig på sängkanten och läste, hånfullt sa hon, "här står det att du inte vill ta cytotec och det är ju precis vad du gör nu" och så reste hon sig och gick ut igen.
För att göra en låååång historia kort så gav det försöket inget alls, dessutom blev vi hemskickade dagen efter igen med en ny tid för en undersökning den 6/12. Vid den undersökningen drog doktor A.K i livmodertappen i ett försök att sätta igång kroppen själv men inget nytt induktionsförsök utan det skulle göras den 9/12. Sagt och gjort så åkte vi in till BB den 9/12 i vecka 39+0 igen och fick komma direkt in på rummet och bädda ner oss och jag fick cytotec igen med 2h mellanrum och återigen kom värkarna men inget hände, min kropp ville helt enkelt inte. Fick en dos smärtstillande och muskelavslappnande till natten, en sk. sovdos, och dagen efter skickades vi hem av doktor M.K.
Vid det här laget ville mitt hjärta brista! Jag mådde riktigt dåligt, samlade på mig vätska så mina fötter och ben såg helt groteska ut, hade gått upp ca. 8kg bara i vätska på nån vecka! Jag kunde inte röra mig, fick inte på mig kläder själv, hade foglossning så kroppen värkte dag som natt, magen var enorm och jag började bli riktigt rädd för att Myran skulle vara så där stor som dom sa, dvs. på tok FÖR stor...
 |
| Mina hemska fötter... |
 |
| Här syns det ännu bättre, gissa om det gjorde ont! =( |
måndag 6 januari 2014
2 veckor...
gammal är Junior redan, eller Charlie som han heter. =)
Idag är det 2 veckor sen som doktor M kom som en räddande ängel och sa som det var, det fanns ingen som helst anledning att vänta och han förstod inte ens varför man väntat till vecka 41+0, som det var då den 23/12. Visst är det bästa för både mamman och bebisen att den kommer "rätt" väg men med tanke på min diabetes och mitt dåliga mående (vattenansamlingar, tungt, foglossning mm.) så var det en pina för oss båda och ett snitt borde redan ha skett menade han.
Snitt var ju inget jag drömt om men som jag och M ändå bestämt oss för att den här gången blir det snitt eftersom dom 2 tidigare induktionerna inte gett nåt. Så när doktor M föreslog det så kändes det som en lättnad samtidigt som det skrämde livet ur mig... Nå det kommer mer om det i min förlossningsberättelse sen =)
Ville mest bara tala om att vår älskade klimp är här och att vi fått komma hem och mår relativt bra efter alla omständigheter. <3
Idag är det 2 veckor sen som doktor M kom som en räddande ängel och sa som det var, det fanns ingen som helst anledning att vänta och han förstod inte ens varför man väntat till vecka 41+0, som det var då den 23/12. Visst är det bästa för både mamman och bebisen att den kommer "rätt" väg men med tanke på min diabetes och mitt dåliga mående (vattenansamlingar, tungt, foglossning mm.) så var det en pina för oss båda och ett snitt borde redan ha skett menade han.
Snitt var ju inget jag drömt om men som jag och M ändå bestämt oss för att den här gången blir det snitt eftersom dom 2 tidigare induktionerna inte gett nåt. Så när doktor M föreslog det så kändes det som en lättnad samtidigt som det skrämde livet ur mig... Nå det kommer mer om det i min förlossningsberättelse sen =)
Ville mest bara tala om att vår älskade klimp är här och att vi fått komma hem och mår relativt bra efter alla omständigheter. <3
 |
| Älskade lilla unge så underbart att höra ditt skrik! Charlie blott några minuter gammal men redan stor, 4815g, 56cm lång och 39cm i huvudomkrets! |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)