På förekommen anledning...

så vill jag bara förtydliga att min (styv)pappa aldrig har slagit mig, han har aldrig burit hand på mig, misshandlat mig eller på annat sätt åsamkat mig smärta....

Till min älskade Magnus...

Hat

Att tre små bokstäver kan ta så stor plats, kanske är det för att jag tillåter dom att göra det men ibland är det svårt att vara så där klok och tänka "Cést la vie" och vara som en gås och bara låta det rinna av.
Min axel är trasig och gör så in i helvete ont, varje dag, varje timme, varje minut gör den sig påmind. För all del så verkar det ligga i generna det här med trasiga axlar men när både fysio och orto säger sig tro att det inte kan ha hänt utan yttre våld så som ett fall eller dyl. (läs: blivit slagen mellan dörren och karmen) så tror jag dom, helt enkelt för att jag inbillar mig att deras långa fina utbildningar faktiskt lärt dom något.
Detta hat jag känner skulle antagligen vara lättare att hantera om det inte gnagde min själ så förbaskat, anledningen till det är att han är så oerhört manipulativ, falsk och helt utan samvete och vett. Jag vet att jag många gånger har sagt att min syster är den mest manipulativa person jag känt, det är en lögn...
Dom flesta dagar är jag stark och låter det rinna av mig, tänker att han inte är värd den uppmärksamhet han får i mina tankar, inte värd att ödsla energi på. Men sen kommer det dagar när jag är svag, dagar när jag saknar mamma tex. och det är nog just precis där skon klämmer. Att mamma har VALT att ha en relation till honom trots att hon vet, trots att hon sett, trots att jag är hennes dotter. Jag tror inte att hon gör det för att såra mig och visst bestämmer var och en själv OM och VEM man vill ha någon slags relation till, men jag tror att jag skulle ha svårt att ha någon som helst slags relation till en man som slagit min dotter, som förnedrat henne, som ljuger om henne. Men jag kan ha fel.

Vad och om "alla andra" tycker och tror om mig bryr jag mig inte så mycket om, vi har gemensamma vänner och dom får tro och tycka vad dom vill jag tror ändå på något sätt att dom få som vi båda umgås med kan skilja på påhitt och verklighet, för övrigt så aktar han sig noga vem han fabulerar för och gör sig gärna till martyr och säger saker som "Ja men jag VET ju att det var mitt fel, men jag blir ju så rädd...." och dom flesta tar då på sig någon slags "Tyck synd om mössa" och tycker (tror jag i alla fall) att jag är kall och hård och oresonlig.

Usch idag är en sån dag när jag inte alls vill, axeln har värkt hela natten, vi har provat att ta bort en madrass ur vår j*vla säng för att se vad som är problemet med den, jag har drömt mardrömmar så fort jag lyckats sova, idag är det dessutom fastedag så mitt humör är någonstans nere i fotknölarna. Och mitt i all den här soppan och min svaghet tänker jag ändå på hur lyckligt lottad jag är. Jag lever till att börja med, det liv jag en gång själv ville avsluta och var nära att lyckas med, det liv som han försökte förpesta och trycka ner det är nu MITT liv (och ja mamma har vart ett enormt stöd under tiden!) som jag lever med mina 2 underbart ljuvliga barn och min älskade sambo som jag inte vill leva utan. För där är hemligheten, man ska inte hitta någon man kan tänka sig att leva med utan någon man inte vill leva utan. Det har gått fort för oss och många gånger förundras både han och jag över hur kort tid vi ändå vart tillsammans, det känns som 10 år minst, vi kan läsa varandra utan och innan utan att behöva anstränga oss, tystnaden vi delar ibland är det bästa tystnaden som finns... <3