Rättvisa!

Usch vad mycket jag gnäller egentligen! Oftast när jag skriver så är det för att jag behöver få ventilera mig i och för sig men hur skulle det vara om jag kunde ventilera mig när allt är som det ska då?! (Som det faktiskt oftast är, trots att jag ältar om och om igen!)
Vi pratade om incidenten med sockret kvällen efter och helt fel ute var jag tydligen inte, allt som behövdes var lite betänketid, för oss båda kan tilläggas. För visst är det ju att även jag sitter fast i gamla hjulspår, jag har också svårt att lära om och ändra åsikter även om det väl skulle behövas ibland... XD
Varför är det så att man har som störst behov av att skriva av sig när man är arg, sårad eller rädd?
För visst har vi det bra mest hela tiden, men det skriver jag sällan om, och på sätt och vis är det orättvist för det ger en felaktig bild av oss. Jag ska försöka bättra mig!
Som idag tex. har han "servat" mig hela dagen, vi hade sovmorgon och sen har vi bara tagit det lugnt för att jag inte orkade med annat, i och för sig kanske inte han heller orkade med annat men vi har spelat spel och sett på tv på det som jag ville se och spela. Jag älskar min sambo. =)

God natt på er

Upp och ner, ner och upp...

Vädret lämnar inte så mycket att önska nu, ljuvligt väder som möjliggör strandbesök efter strandbesök med sol och bad. Lugna stunder i solen med dom jag älskar mest, vad mer kan man önska sig?
Kanske att allt inte vore så bra varje dag, för förr eller senare kommer bomben. Eller bomb och bomb, det började som en liten smällare men den blir bara större och större.
"Om jag vill äta socker ur skålen så gör jag det när jag är ensam, men ni får inte" Hur i helskotta ska en 7 och en 8-åring uppfatta det? Jo med största sannolikhet som att det är helt ok att göra så bara man är ensam, eller vad tror ni?! Att försöka förklara resulterade i att jag fick snäsiga och irriterade svar, vilket i sin tur resulterat i att jag blir grinig och inåtvänd. Jag HATAR det!!! Men samtidigt är jag så förbannat jävla trött på att krypa, ducka och försöka lirka för att få min bättre hälft på bra humör så nu skiter jag i vilket. Precis som jag sagt tidigare så är jag så trött på att inte orka ta itu med saker och ting, och trött på att vara trött, men å andra sidan kan jag inte förstå varför jag ska vända mig ut och in när det inte gör någon skillnad, alltså skiter jag i det.

Snart nog bär det av på jobb igen och snart nog slutar jag igen, hoppas på lika fint väder imorgon.
God natt =)

HJÄLP!

Jag blir en riktigt tvär bitterfitta när min sambo är trött och på dåligt humör, vad f*n kan jag göra åt det?!
Låta bli att bry mig och vänta tills det går över av sig självt, japp om jag nu inte vore så förbannat beroende av att mina nära och kära ska må bra så... Ibland önskar jag att jag var lite mer "aspig" och kunde släppa bara och ge fan i att ta åt mig, men nu är jag inte sån så hur fan ska jag göra? Att försöka få andra att förstå att jag är funtad på det här viset funkar uppenbarligen inte, och tro mig, jag har verkligen försökt. Dessutom har jag försökt att få till en kompromiss, tycker jag i alla fall och eftersom ingen sa emot mig så antar jag att det är så, men det funkar inte heller. Alltså vänder jag mig nu hit i stället för att få ett utbrott som antagligen skulle sluta med ett gräl utan dess like, för det orkar jag inte med.

Inte heller förstår jag vad det är för fel på mig som istället för att känna kämparanda när nåt är snett istället bara tänker "Jag orkar inte"? Hallå!!! Vart har jag tagit vägen någonstans? Jag brukade alltid a lite jävlaranamma i mig, men det tycks vara helt bortblåst. Men det kanske har försvunnit med någons hyfs, vem vet!? Det jag vet är att om jag inte hittar min gnista snart så kommer något att gå riktigt på tok. =(