Med nöd och näppe?

Just nu har jag en känsla av att jag slapp undan en dålig bil med nöd och näppe. Fick ett sms från ägaren att han skulle sälja till någon annan istället, jag pratade med honom tidigare och sa som det var att jag inte vill köpa en obesiktad bil för att det känns som att köpa grisen i säcken och det kunde han ju absolut förstå sa han alltså valde han att inte besikta den, trots att jag erbjöd mig att sköta besiktningen OCH betala för den. Ganska skönt att jag valde att ställa krav annars hade jag nog bara fått hem den innan den gick sönder får jag en känsla av.  =)

Att köpa eller inte...

Ja det är verkligen frågan! Var och kikade på en bil igår, oj vad fiiiiiiiin den är, fast det som är viktigt är att den rullar framåt, bakåt och lagligt och så ska det ju helst inte vara en sån som går sönder bara man får hem den på gården. Och den här bilen råkar vara obesiktad, nuvarande ägaren säger att det beror på reparationer och att den helt enkelt inte används, sen är det lite småpul på den men inget som jag inte kan få hjälp med och inget jättedyrt. MEN, jag får lite dåliga vibbar, säljaren är så PÅ, han smsade mig igår kväll för att kolla om intresse fortfarande fanns, han är lite "för" ärlig om felen på bilen osv. Det gör att jag drar öronen åt mig, funderar på att betala för besiktningen INNAN jag köper den bara för att se om den går igenom och gör den inte det så har jag "bara" betalat för besiktningen och slipper i alla fall sitta med en bil som måste renoveras... Verkar det som en bra idé? Ska fundera en timme till...

Inte den bilen men en likadan, VILL HA!!!

Ju mer vi är tillsammans...

Kan det bli bättre än att ha en ledig fri söndag, vakna av att lillan sträcker på sig och kramar sin mamma, underbart!
Sen pallra sig ur sängen och fixa "frukost" (Läs brunch) få hjälp av dom bästa "små" med gräddvisp och dukning, sen sätta sig och äta i lugn och ro. Nästan så man inte kan få bättre start på dagen, men bara nästan ^^

Snart dags att jaga ut flickorna i snön att leka så jag får sällskap när snön ska skottas =D

Finaste flickorna <3

Första "ensamma" vardagen

Japp, första vardagen sen jag "gick". Det rullar på som vanligt, trött som f*n när jag kom hem men ändå finns ett annat lugn. Jag behöver inte oroa mig på vägen hem hur humöret är där hemma. Lillan är så liten att det är hanterbart på ett annat sätt. Tom på jobbet orkar jag mer, mina kollegor tycker att jag är på bättre humör. Nu beror ju förstås inte allt på separationen, jag har lär mig att släppa allt det på jobbet som stressar mig, tex. att den ena chefen flåsar i nacken över för mycket svinn när den andra flåsar och tycker att hyllorna är för tomma, ett stag i taget lär jag mig att släppa det, jag gör så gott jag kan!
Och vem kan vara på dåligt humör när man har en liten ängel som väntar på en där hemma?! =)

Och nu då?

Ja, efter att precis ha publicerat en anonym kommentar om hur man borde höra bådas version av en historia så blir jag att fundera lite. Det finns gott om människor i min ganska så direkta närhet som jag och mina ex. delar vänskap med, konstigt hur en del av dom kan lyssna på den enas version men inte den andres, och det kan väl vara ok men då ska man kanske inte ha så väldigt starka åsikter heller, eller? Jag är ju lite av den åsikten att vet man inte HELA sanningen så ska man nog inte ge mig så många "goda" råd. Visst är min sanning en annan än hans/deras men så är det ju för alla, kanske man ska lyssna på båda innan man bestämmer sig ändå, om man pusslar ihop båda versionerna så hittar man antagligen den "rätta" versionen av hela historien. Jag är absolut inte felfri och gör många misstag om och om igen men jag försöker så gott jag kan att dra lärdom av det även om det ibland tar tid.

Nu är det ett nytt år lika bra att försöka lägga det gamla bakom sig det här året bjuder med största sannolikhet på nya misstag, nya rätt, nya glädjeämnen och nya sorger. Det är en del av livet helt enkelt, jag har avslutat det gamla året med att "göra mig" singel igen och inlett det nya med skratt, tårar, kärlek och missnöje. Visst är det så att även om det var jag som tog steget ur vårt förhållande så gör det ändå ont, jag drömde om att äntligen hitta ro och det gjorde jag på sätt och vis men ändå inte. Våra gräl handlade nästan alltid om samma saker och varken jag eller han kunde ändra oss hur vi än försökte. Tomma löften, tomma ord och tomma ursäkter var allt vi hade kvar till slut, och det gör mig väldigt ont för det var inte min vision, inte hans heller tror jag. Men sättet det hela avslutades på lämnar en hel del att önska, utan respekt och med hårda ord och handlingar, från oss båda. han lyckades trigga igång mig när jag inte fick "som jag ville", dvs. en stunds lugn och ro när jag släppte "bomben" om att jag skulle flytta. Både han och jag hade nog mått bra av att få tänka över det hela var för sig och SEN pratat, men så blev det inte, förståeligt men ändå inte...

Nu ligger jag lågt ett tag, babysteps är det som gäller, skynda långsamt för bränt barn skyr elden även om drömmen om ett liv i lugn och ro tillsammans med en kärleksfull, kommunikativ, ömsint, icke alkoholiserad, icke sjukligt svartsjuk man inte har försvunnit. Fast jag måste erkänna att jag är trött, jag känner mig just och just för gammal för att fundera på att skaffa fler barn trots att jag egentligen skulle vilja ha fler, men att först bygga upp ett stabilt förhållande och sen börja fundera på barn tar ett par år, ett par år som jag inte har eftersom jag har så fruktansvärt svårt att bli gravid och tydligen ännu svårare att behålla barnet. Men skam den som ger sig, han finns där ute någonstans, MIN drömprins, min riddare på sin vita springare. =)

Så Gott Nytt År på er allesammans, det här är mitt år!
Kram