Ego?!

Är det egoistiskt att skämmas? Jag skäms fortfarande så oerhört för en del av mina val i livet att det påverkar mitt dagliga liv, mer eller mindre. Den smärta jag åsamkat mina nära och kära gör att jag skäms, jag skäms så pass att jag inte tycker om mig själv.
Jag är skitdålig på att höra av mig till mina vänner tex. Vänner som trots allt visat att dom finns här för mig, vänner som inget begär mer än att jag ska vara jag. Men skammen är så djupt rotad i mig att jag helt enkelt har dragit mig undan. Finns det nåt botemedel på det, i så fall vill jag ha! Men å andra sidan har jag lärt mig att det är få saker i livet som är lätt, alltså är det bara att ta tjuren vid hornen och fortsätta kämpa, men det är svårt.
Jag har inga problem med att jobba eller umgås, tvärtom ser jag det som ett andrum från mina känslor, inte så att jag på något sätt inte trivs med det ena eller det andra, men sällan tar jag själv initiativet till det, eller ja inte umgänget i alla fall. Jobb söker jag mest hela tiden för jag är ganska övertygad om att ett jobb skulle ge min självkänsla en skjuts, en välbehövlig sådan.

"Skam, till skillnad från att skämmas, är en djupt rotad känsla av att inte vara älskad eller duga till.
Det är svårt för en person som lever i skam att förverkliga sig själv eller göra verkligt självständiga val. Livet hos en skamfilad person (en person som levt i skam länge) blir oftast tröstlöst - utan hopp eller förtröstan på framtiden. Detta för att skammen har förmågan att ideligen återkomma vilket gör att personen får känslan av att aldrig kunna komma vidare. Detta kan generera känslor som instängdhet, maktlöshet ensamhet etc."

Konstigt nog så vet jag ju hur jag borde göra, vad jag skulle råda andra till, men att göra själv är SÅ svårt, varför???

Nåja lite rörigt och pipigt idag kanske, men det är väl jag i ett nötskal det... =P

Kram på er