hur världen skulle te sig för mig om jag bara tänkte på mina behov och inte alls på lillans!? För all del ska jag inte sticka under stolen med att jag försöker få träffa henne så mycket som det bara är möjligt, men eftersom jag och hennes pappa kommer relativt bra överens så funkar det ju för henne ändå. Dvs jag väljer att lägga mig flat emellanåt men jag bidar min tid och hoppas att även han ska komma till insikt så småningom och vi har ju ett fungerande system så jag skyndar långsamt, huvudsaken är att HON har det bra.
Ja så resonerar jag, till skillnad ifrån någon annan jag inte känner men på sätt och vis har rätt nära "kontakt" med. För hans mamma tänker minsann BARA på honom och aldrig på sig själv, just därför sitter han och säger med ledsen stämma att han vill vara kvar längre och få komma oftare, "men det är ju mamma som bestämmer det" säger han och ser ganska nedslagen ut, och det är klart att det är bekvämare att bo ensam med mamma än att vara tvungen att ha någon annan än sig själv att ta hänsyn till, eller?! Maten skuren utan att ens försöka själv, denna ständiga oro för smutsiga kläder, på både in och utsida, alltid få sin vilja igenom bara man skriker och gråter tillräckligt mycket, det bådar verkligen gott för den dag han ska ut i stora världen...
På sätt och vis så tänker ju alla på sig själva i första hand givetvis, MEN en normal mamma (boendeförälder) lär sitt/sina barn att ta hänsyn. Fast visst kan ju det också (bort)förklaras med att en del barn går igenom en eller ett par såna faser när det ska testas hur långt man kan få sin vilja igenom, men är det inte då man som förälder ska vara konsekvent eller har jag fått det där om bakfoten?!
Det konstiga är att jag är hårdare mot mitt eget barn, som är här oftare, än mot lilleman, jag smälter fortare för hans "puppyeyes" och får dåligt samvete och tycker att jag har vart onödigt hård och ångrar mig, men likförbannat måste jag vara konsekvent, har jag en gång sagt nej så är det nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar